Gunnar Ardelius

Morris och Bettys kärlekshistoria är annorlunda. För den handlar om dem. Den handlar om att allt annat blir oviktigt, virriga mammor och manodepressiva pappor försvinner ut i kulisserna, orden faller som stenar i våt cement och allt det patetiska, såriga och härliga sväller som torkade blad i varmt vatten.

Jag sitter på sängen i ett blått hotellrum långt borta från allting. Sänglampan är konstruerad av hundratals gamla glasspinnar och ger ett randigt ljus. Jag tänker på alla texter jag skrivit om Morris och Betty, hur de vuxit fram. Jag var 21 år när de började dyka upp i fragmentarisk form. Nu är jag snart 25. På sätt och vis avundas jag dem för att de bara kan se varandra, att de får världen att sluta snurra. Men de finns inte på riktigt, bara i mitt huvud.

Nerifrån gatan hörs bilar och människor. Du ligger tigerrandig bredvid mig i sängen och sover. Jag vet en sak som jag inte visste när jag började skriva. Det kommer nya kärlekar. Jag tänker på det finaste du någonsin sagt till mig: "Jag behöver dig precis lika mycket som jag älskar dig."

Jag är 24 år och bosatt i Stockholm, går andra året på Biskops-Arnös skrivarlinje. Tidigare har jag studerat litteraturvetenskap och pressvetenskap, jobbat som bland annat nattportier och taxichaufför.

/Gunnar Ardelius