Karina Berg Johansson
Titel: Synvilla
Den första bok jag läste på engelska hette The Island. Skriven av Peter Benchley, mer känd för boken Jaws som kanske inte heller den hade varit särskilt känd om det inte varit för filmen Hajen (och hur den har påverkat mitt liv tar vi en annan gång). Jag fick boken av kantorn på mitt konfirmationsläger. Tror att det var ett vad av nåt slag. Oavsett varför så plöjde jag den där pocketboken, läste vartenda ord, sida upp och sida ner utan att fatta särskilt mycket. Kärlek var det i alla fall direkt, och efter det blev engelska mitt lässpråk.
Exakt när jag började läsa Stephen King minns jag inte, men jag minns hur jag försvarade honom i högstadiet, tyckte att jag kunde analysera The Shining lika gärna som nån i mina ögon mossig gammal klassiker. Tror att det var samma lärare som kommenterade en av mina uppsatser med orden ”Den dag du får betalt för att skriva kan du göra som du vill”. Precis som Stephen, tänkte jag, för skriva skulle jag ju göra fast jag aldrig nånsin tänkte mig att jag skulle skriva som han. Det var först långt, långt senare som jag läste boken som fick mig att vilja skriva på allvar – Dennis Lehanes Mystic River. Med den boken var det nåt som klickade. För kunde man skriva så, då var det just precis det jag ville göra.
Vid det här laget hade åren tickat på rätt rejält och de tickade på lite till. 37 år gammal insåg jag att om jag nån gång skulle bli den författare jag alltid varit så säker på att jag innerst inne var så måste jag börja med att faktiskt skriva. Hade liksom tänkt att jag hade tid på mig, hade liksom aldrig haft tid … Men när jag väl började, satte jag i gång på fullaste allvar och nu blev engelskan mitt skrivspråk. Jag skrev noveller, läste alla how-to-böcker jag kunde komma över, lärde mig grunderna i hantverket, gick skrivarkurser på nätet, fick lära mig att ge och få kritik. Fortsatte med kurser irl där jag lärde mig ännu mer om hantverket, fick vänner för livet, skrev mitt första romanlånga manus. Kurserna ledde vidare till skrivarkonferenser där jag fick än fler vänner, lärde mig än mer om hantverket, mötte författare vars böcker jag läst och lärt av och beundrat. Och så, en januaridag 2006, satt jag där, i ett klassrum där Dennis Lehane – min lärare för en vecka – introducerade gästföreläsaren Stephen King. Större än så blir det inte.
Så, det ena ledde till det andra, till det tredje, till helt oanade saker – en läst bok för länge sen, förälskelsen i ett språk som jag sen gjort till nåt jag kan kalla mitt, har på irrande och ibland virrande vägar lett mig dit jag är nu. Ingen av oss har en aning om vad och vilka som kommer att spela roll, inte hur eller varför. Jag vet bara att jag är bara oändligt tacksam för en bok jag fick en gång, och för alla de böcker och människor och möten som kommit att spela roll för den författare jag jobbar vidare för att bli.