Fram till jag var nio år ägde jag en enda barnbok. (Ägde är kanske inte rätt ord. Jag delade den med mina syskon.) Min bror och jag plöjde buntar med serietidningar varje kväll utan att för den skull kunna läsa texten. En naturlig utveckling av det v ...
Fram till jag var nio år ägde jag en enda barnbok. (Ägde är kanske inte rätt ord. Jag delade den med mina syskon.) Min bror och jag plöjde buntar med serietidningar varje kväll utan att för den skull kunna läsa texten. En naturlig utveckling av det var att börja rita seriefanzines. I vuxen ålder har jag jobbat mycket med reklam och kommunikation, vilket är en annan typ av berättande. På ett par sekunder ska du säga något som får någon att stanna till för att lyssna på något som de inte är intresserade av. Men förgängligt som reklamen och livet är har jag nu sökt mig till det aningen mer bestående, barnböckerna. Och kanske försöker jag fylla det tomrum min barndoms bokhylla hade.
Så nu skriver jag för glatta livet. Och köper alldeles för mycket böcker till mina barn.
Jag debuterade 2004 med boken Godnatt lampan. En bok för ett- till tvååringar. Den var kort. Femtiosju ord för att vara exakt. Det kändes som en bra början. Lär dig krypa, lär dig gå … lär dig skriva för de små. Det blev en utmaning för mig själv att se för vem jag kan skriva. Att hitta vilken historia och vilket språk som fungerar för de olika åldrarna.
När jag för några år sedan var uppe på Rabén & Sjögren för att visa lite vad jag hade gjort ställde jag frågan: Finns det någon typ av böcker ni saknar? De svarade att de saknade lättlästa böcker och gärna deckare. Jag har aldrig haft tanken på att bli barnboksförfattare. Inte heller har jag tänkt mig att skriva detektivhistorier. Men jag hade ställt en fråga. Och ännu en utmaning var född. Hur f-n skriver man en lättläst historia? Jag hade ingen aning. Så jag läste lite vad andra skrivit och började skriva. Men allt blev alldeles för långt. Det var när jag ändrade graden på texten i mitt textdokument till tjugo punkter som jag hittade stilen.
Genom en nerv som kommit i kläm, några ord som jag samlat på mig och min dåliga humor föddes till slut kioskdeckare Kalle Skavank och den första boken Ugglor i Bagarmossen.
Nä, nu har jag inte tid att skriva om mig själv mer. Det finns massor av mycket mer spännande historier där ute som måste berättas.
----------
Petrus Dahlin har under många år jobbat med reklam för bland annat Levi Strauss, Pocket Shop, Läkerol, Pripps och många andra varumärken. Parallellt har han skrivit en lång rad framgångsrika böcker på Rabén & Sjögren.