Anna Charlotta Gunnarson

När jag var tio år åkte jag utomlands första gången. Jag minns inte så mycket av själva resan. Mest att vi reste. Det var det som var grejen. Åka utomlands. Åka över gränsen och komma in i ett annat land, med andra mynt, annat godis och framför allt – annat språk. Till och med bokstäverna såg annorlunda ut. Utomlands skrev de inte ö, utan o med ett streck tvärs igenom, på snedden. Min bror och jag skrattade mycket åt den konstiga stavningen. ”Kvikk Lunsj”. Så stod det på ett chokladpapper som jag sparade i min översta skrivbordslåda i flera år. Jag plockade fram papperet ibland och luktade på det och kom ihåg. Resan.

Det där hände alltså för längesedan.
I juli 2008 började jag skriva på en uppföljare till Gabriela Stjärna och fienden. Jag skrev en invecklad historia om en sabotör. När fem kapitel var klara berättade jag vad boken handlade om för min redaktör Marie. Redaktören är den som kollar texten och säger vad som är bra och vad som behöver skrivas om. Marie sa att hon tyckte att min berättelse visserligen lät spännande, men hon undrade samtidigt om jag inte krånglade till det.
”Är du inte som bäst när du bara skriver en berättelse, utan att planera för mycket?”, sa hon.
Jag suckade, för jag hade ju redan skrivit färdigt fem kapitel och hur i hela världen skulle jag kunna skriva något nytt? Morr!

Dagen efter hittade jag ett foto i en byrålåda. En jättefin bild som min pappa tog under min första utlandsresa. Jag sitter på en kanon och vinden fläktar lite lagom i håret och i bakgrunden ser man den norska flaggan och kläderna avslöjar att det är 1979. Jag har träskor och lite utsvängda jeans. Man ser på min blick att jag är stolt, för jag är utomlands. Och utomlands har de Kvikk Lunsj. Några dagar senare skulle den hårda verkligheten slå till. Det var nämligen när jag kom tillbaka till skolan som jag förstod att en Norgeresa inte var något att skryta med. Mina klasskompisar hade semestrat på Kanarieöarna och i Grekland och allihop hade redan varit i Norge. Jag är uppväxt i Bohuslän, och när man bor där så åker man till Norge mest hela tiden. Fick jag lära mig.

När jag nu, trettio år senare såg det där fotot mindes jag plötsligt allt. Och vips satte jag mig vid datorn och fram växte en helt ny berättelse. Kanonfotot var bara början och när jag satte det i händerna på Gabriela Stjärna så utvecklade sig en helt ny historia som nästan skrev sig själv. Det är mig ni ser på bokomslaget – men det är också Gabriela. För nu finns det ju en person som lever sitt alldeles eget liv i böckernas värld och som leder mig in i tankebanor som jag inte varit inne på sedan jag var tio. 

Min redaktör Marie hade rätt. Ibland är det bäst att börja om från början och låta historien välla över en. Och Gabriela Stjärna och tjuven är precis en sådan berättelse. Det är nästan som om allt hade hänt på riktigt. Och ändå är ingenting annat sant än att jag en gång satt på en kanon och bara fick känna stolthet över det i några dagar.