Lin Hallberg

Hur gör man en sådan här presentation av sig själv? Någonstans ska man ju börja. Varför inte från början?
Jag föddes 1956 och växte upp i Saltsjöbaden, som ligger två mil utanför Stockholm. En liten tjej som lekte, drömde, fantiserade och som älskade djur av alla slag. Grannarnas hundar var mina kompisar (ja, för all del, det var väl grannarnas ungar också). Jag minns massor av glatt viftande svansar innanför villastaketen. Det var aldrig någon som sa nej när jag kom och frågade om jag fick ta ut hunden på promenad. Jag levde i tron att jag kunde tala med hundarna, och vem vet.

En dag kapslade sig idén om hästar och ridning in i mitt huvud. Jag blev besatt! Jag skulle rida! Vi var fyra tjejer i klassen som till sist hade tjatat oss till ridlektioner. Tillsammans reste vi med tåget in till Stockholm och med färjan över till Djurgårdens magiska ridskolevärld. Det var ett äventyr varje gång!
Alla ridtjejers dröm slog in för mig. Jag fick en egen häst som tolvåring. Men alla medaljer har en baksida. Det var snart bestämt i min klass att tjejer med egna hästar var äckliga, bortskämda och omöjliga att umgås med. Den blockaden följde mig genom hela mellan- och högstadiet. Men vad gjorde väl det? Jag hade ju min häst och kompisarna i stallet. Jag fick stå för allt som hade med hästen att göra själv. Både praktiskt och ekonomiskt. Det var rätt tufft många gånger men jag fick chansen att satsa på ett intresse som följt mig genom livet.

Jag skulle tro att läsarna av mina hästböcker redan börjat dra sina egna paralleller. Visst är det så att många av mina egna erfarenheter har färgat böckerna om Robot och Rackastallet. Rackastallet är stallet där jag hade min första häst. Vi hade vår torpare, vårt Revviken, galoppvägarna, isarna på vintern och det ändlösa arbete som det faktiskt innebär att ha en egen häst.

Drömmen om att skriva böcker har alltid funnits hos mig. Som liten skrev jag långa pjäser som klassen fick plåga sig igenom på roliga timmen. Att skriva böcker för barn är helt underbart. Det är så himla kul att, som i hästböckerna, försöka förmedla den otroliga känslan som det innebär att vara med hästar. Drömmarna, ambitionerna och allt det roliga som hästtjejer delar.

Kompisboken, som kom ut år 2000, blev det första klivet ut ur hästvärlden. Då var det dags för mig att ta mig ur stallet och skildra något annat. Det var en befrielse att i stället gå in i skolmiljön och få skriva om vad som försiggick i denna specifika fjärdeklass. Kompisboken är en mix, dels av mina egna minnen från min skoltid, dels saker som min egen grabb gick igenom i fyran. Det är inte lätt att vara liten alla gånger!
Kompisboken var tänkt som en fristående bok. Den var helt underbar att få skriva men jag kunde inte se en fortsättning på den då. Inte förrän jag fick tillfälle att åka ut i skolorna och prata om den med massor av femteklassare. Under dessa besök möttes jag av en otrolig mängd frågor om vad som skulle hända med Anton och Klara, med Auriel och Kemal. Det var en sådan kick att höra barnen prata om boken. Den hade verkligen berört dem, kille som tjej. "Du måste skriva en fortsättning", hette det, och vilken författare kan motstå en sådan uppmaning? 

Så blev Bästisboken till och när jag sen fick frågan om att skriva ännu en del i serien kändes det lika omöjligt. Men så började jag tänka på Kemal och vad som gjorde honom till den han var. I Kompisboken och Bästisboken var han verkligen avskydd av alla och utmaningen blev att försöka skildra honom mer ingående för att se om jag kunde få läsarna och mig själv att förstå honom bättre. Kanske till och med att tycka om honom. Det känns som om det lyckades i Svikarboken. Läsarna var med mig. Men de ville veta mer om Kemal och vad som skulle hända i hans liv. Återigen trodde jag inte att jag skulle kunna ta upp tråden igen. Men så började jag tänka på Auriel, på vad det var för slags lojalitet som tjejerna i hennes gäng kände för varandra. Frågan var om Auriel var den hemska despoten som hon framställdes som. Eller fanns det andra sidor hos henne också? Det resulterade i Kärleksboken.

När jag nu läser mejlen från mina läsare blir jag överväldigad av responsen på de här fyra böckerna. Även om jag säger att det omöjligt kan bli någon mer bok i serien så känner jag hur jag vacklar. Vi får se. Kanske finns det mer att undersöka vad det gäller personerna i böckerna ...
Jag skriver numera på heltid. Idéerna och karaktärerna brottas om plats i mitt huvud. Det finns så många berättelser kvar att berätta. Miss Amanda Hill och hennes galna upptåg. Lilla busiga Teddy och familjen han bor med. Adzerk den vita mongoliska hingsten ...

-----------

Adzerk – den vita hingsten belönades med Barnens  Romanpris 2010.