Anna Knutsson

Kennet Klack gör en kortintervju med Knutsson och Magnusson

Namn: Anna Knutsson
Ålder: 40 år
Bor Södermalm
Född: Förslöv i Skåne.
Familj: Sonen Mika 7 år
Gör: Skriver och pluggar till läkare
Intressen: Ett av mina intressen är kroppen. Kroppen och allt man kan göra med den.
Stoppa den full med mat och vin och umgås. Kramas, träna eller klä den i coola kläder. Eller bara försöka förstå hur den fungerar, som på min utbildning
Aktuell med: Debutboken Ingen ser dig.

Namn: Ann-Christine Magnusson
Ålder: 41 år
Bor: Södermalm
Född: Örebro
Familj: Man, sönerna Elvin 7, Joel snart 3 och en tredje liten kille på väg.
Gör: Skriver böcker, teater och tv för barn. Mellan varven regisserar jag för scen samt undervisar i scenframställning, bland annat på Calle Flygares teaterskola.
Intressen: Det jag jobbar med är ju ett stort intresse, förutom det så, umgås, och snickra … lite hantverksprylen, producera pojkar. Ha ha.
Aktuell med: Boken Ingen ser dig , Hotell Kantarell på SVT och nya serietidningen Tivoli.

Kennet Klack: Varför började ni skriva, hur började det för var och en av er?

Anki: Jag har aldrig haft drivkraften att jag själv måste skriva. Jag har ju däremot jobbat med andras texter mycket, först som skådespelare och sedan som regissör. Det första som jag själv skrev började mer som en slump. Jag hade anlitat en författare, Jonas Inde, för ett skrivprojekt som han skulle göra, men starten sköts upp hela tiden för han hade så mycket annat att stå i. Så jag började skissa på idéer under tiden, för att ge honom lite uppslag när han skulle börja.
Då upptäckte jag att det var så himla kul att skriva. Fritt och inte alls så kravfullt som jag hade trott, tvärtom. Strax därpå var jag mammaledig med min första son som sov sjukt mycket så jag hade massor med tid över. Ja, kanske inte massor … men då skrev jag i alla fall min första barnbok, Pite och Palt spelar fotboll. Sedan dess har det gått rätt snabbt, med flera böcker, pjäser, tv, och tidningar. Ibland ensam, ibland med andra. Variationen är oerhört givande.
Anna: Slumpen för mig med. Min goda vän, författaren Mare Kandre, ville att vi skulle åka till New York, men ingen av oss hade råd med resan. Så hon sökte pengar från Svenska Filminstitutet för att skriva ett filmmanus, tillsammans med mig. Vi fick pengar – lite oväntat! Så vi reste till N.Y. och då var vi ju tvungna att skriva ett filmmanus också …
Efter det har jag aldrig slutat skriva, även om jag ibland tänker att det skulle vara lättare att låta bli. Jag tycker inte det är kravlöst som Anki, där skiljer vi oss åt. Jag har en puckel av motstånd att ta mig över. Kanske inte varje dag, men nästan.

Kennet: Berätta om den aktuella boken, Ingen ser dig.

Anki: Mira som är tolv år tvingas iväg på ett slags överlevnadsläger.
Anna: I skogen. Med några andra, i ungefär samma ålder. Några hon inte alls känner.
Anki: Hennes pappa, som jobbar nästan hela sommaren, tyckte att det verkade vara en kul grej för henne.
Anna: Men det tycker inte Mira.
Anki: Redan första natten, försvinner deras enda fritidsledare. Och de blir ensamma …
Anna: I skogen. Utan mobiltelefoner och mat.
Anki: Dessutom rör sig två interner som rymt från Kumlaanstalten i området.
Anna: Mira och de andra har ingen aning om hur de ska komma hem. De är helt vilse, går i cirklar … Rätt ruskigt för några stadsungar.

Kennet: Hur började ert samarbete?

Anki: Jag sökte en teaterproducent till ett stort projekt och hade blivit tipsad om Anna, som då jobbade för Cirkus Cirkör. Men hon var inte så intresserad av att jobba med teater. Men av mig – haha – så vi började spåna på andra projekt att samarbeta med. Och på den vägen är det.
Anna: Det är inte varje dag man hittar någon som det funkar sådär bra med. Vi har exakt samma behov av tempo.
Anki: Samma uthållighet och det blir helt prestigelöst.
Anna: Och väldigt kreativt. När ett och ett blir fyra, ja, du hajar. Såna samarbetspartners måste man slå sig ihop med när man hittar dem.

Kennet: Hur gör ni när ni arbetar, sitter ni bredvid varandra?

Anki: Alltid i början, När vi jobbar med storyline och struktur. Och formar karaktärerna. Det brukar ta några veckor. Sen sitter vi ofta isär och skickar kapitel emellan oss. Ändrar i varandras text tills vi inte vet vem som skrivit vad.
”Kul idé där, Anna. Kul vändning.”
”Men det var ju du som skrev.”
”Nej, det var det väl inte? Det är ju en typisk Anna-tanke.”
”Nähä.”
Anna: Fast vi måste ses med jämna mellan rum även när vi delat på oss, så att säga. Så fort man börjar skriva så ändrar sig historien av sej själv och då måste man bolla igen. ”Jag tror att Daniel kommer ringa Alice i alla fall och det leder ju till …”
”Att de måste ses och då …”

Kennet: Vad gör ni när ni kör fast?

Anki: Har lärt mig att pauser funkar. Men efter att först ha satt en tidsgräns. Kör en kvart till, så får jag paus sen. Funkar ofta.
Anna: Ältar och gnäller för alla som kommer i min väg. Allra helst för Anki om det är henne jag skriver med. Sen sätter jag igång igen.

Kennet: Har ni olika roller när ni skriver?

Anna: Nej, det tycker jag inte. Anki skriver mer än jag och har gjort de senaste åren eftersom jag pluggar heltid. Hon har större rutin och säkerhet. Fast vi har inte olika roller.
Anki: Ja, men du är nog mer insnöad på förberedelserna och det är bra! Jag är mer insnöad på att komma igång. Fort. Men jag håller på att lära mig … att ha tålamod. Och så är jag dialogfreak.
Anna: Jag trodde det var jag som var dialogfreaket.
Anki: Va? Du skriver väl inte särskilt mycket dialog, du gillar ju att beskriva saker?
Anna: Det är för att jag har fått för mig att jag fuskar om jag skriver för mycket dialog. En bok är ju inget filmmanus, tänker jag, och slår mig på fingrarna. Men nästa bok kanske bara ska vara dialog om vi både gillar det.
Anki: Hm, kanske det …

Kennet: Vad är ert nästa gemensamma projekt?
Anki: Vi är snart klara med tonårsromanen Andra sidan. Och så har vi börjat skissa på ett långfilmsmanus efter en novell av Mare Kandre.
Anna: Bra grejer.

Kennet: Slutligen, har ni några tips till de som vill börja skriva?

Anki: Börja! Det känns alltid kasst i början, men kör på. Och fortsätt sen.
Anna: Om Anki säger börja kan jag säga sluta. Se till att bli en sån som avslutar dina idéer. Nästan alla har idéer, få sätter sig ner och börjar på dem och ännu färre för dem i hamn.