Niklas Krog

Niklas Krog om Niklas Krog
Jag föddes som lillebror till Jens i Lund år 1965. När jag var åtta flyttade min familj till Stockholm. I storstaden tog det ett litet tag innan jag fick lika många kamrater som i Lund, och under tiden började jag läsa. Och som jag läste. Nästan oavbrutet. Jag kunde åka till biblioteket en gång i månaden och låna hela bärkassar. Det starkaste minnet från den tiden är hur jag ligger i min säng och läser tills långt ut på natten, långt efter att mina föräldrar lagt sig.

Sport, sport, sport
Området vi flyttat till hette Alvik, och där finns ett kanske inte helt obekant basketlag. När jag växte upp spelade alla. Jag var stor för min ålder och mycket atletisk. På skolmästerskapen i friidrott vann jag, tja allt. Löpning 60 meter, 60 meter häck, 400 meter, kast med liten boll, längdhopp och så vidare. I årskurs fem hoppade jag 5,31 i längd, ett resultat som min gymnastikfröken sade var näst bäst i Europa. Det skryter jag fortfarande med. (Som synes.) Men trots framgångarna i friidrott valde jag basketen. Det blev en del framgångar där också. I åtta år vann mitt lag i stort sett allt, jag spelade EM-slutspel i Grekland pojkar A, i landslaget, och andra turneringar med juniorlandslaget.

Anbud i Tel Aviv
Som fjortonåringar var vi nere i Israel och mötte inhemska lag, och de första matcherna gick det nästan löjligt bra. Jag kommer fortfarande ihåg hur en av de högsta hönsen i Maccabi Tel Aviv när han skjutsade laget hem efter en match, frågade om jag hade lust att komma ner och spela med dem för femtusen dollar i månaden. Vad svarar man på något sådant? Tyvärr var inte erbjudandet så väl förankrat, så det hela blev inte mer än ett roligt minne. När jag växte ur ålderssystemet blev det Alviks herrlag istället, och SM-guld, silver och brons. Men aldrig den riktiga personliga framgången. I början av nittiotalet lade jag skorna på hyllan. Nu för tiden går jag på gym några gånger i veckan och joggar ett par timmar varje natt. Som tidningsbud alltså. (Min mamma brukar säga att jag är i tidningsbranschen.) Att dela ut tidningar är okej om man har god fysik, ett förtärande begär att skriva och ordnade familjeförhållanden. Annars inte.

Tack, fröken!
Skolan intresserade mig aldrig riktigt, men jag fick bra betyg ändå, även om sista året på gymnasiet var en nattsvart ökenvandring av skoltrötthet. Aldrig mer, lovade jag mig själv. Och det löftet har jag bara brutit för en ettårig ADB-linje. Så för tillfället delar jag alltså ut tidningar för pengarna, och skriver för att jag måste. Det är som ett gift. I skolan var jag typen som kunde stirra ut genom fönstret och förlora mig i dagdrömmar tills någon elak lärare började ställa frågor. Nu har jag äntligen upptäckt ett sätt att få ur mig allt. Skrivandet började redan i fjärde klass, otaliga fullklottrade häften som jag fortfarande har kvar. En underbar lärarinna rättade och uppmuntrade, och sedan har det bara fortsatt.

Debuten
Medan basketfebern rasade som värst fanns det ingen tid att skriva, det var egentligen först därefter jag satte mig ned på allvar. Tre år och tolvhundra sidor senare var fantasyeposet En krigares hjärta färdigt. Om jag ska vara snäll kan jag säga att det var plågsamt överarbetat. Men det förstod jag ju inte då. Rätt nöjd skickade jag manuskriptet till Rabén & Sjögren. Det finns nog en bra historia dold här någonstans, svarade de. Skär ner och återkom. Men då hade jag redan hunnit så långt med nästa att jag skrev färdigt den istället. Under guds himmel, döpte min fru den till. Den blev min debut. En krigares hjärta blir nummer två, på mer lätthanterliga fyrahundra sidor.

Boken födde boken
Fantasy var mitt första val, eftersom det var själva skrivandet som lockade mig, inte research. Men för några år sedan fick jag tag i en fullkomligt lysande bok om Tempelriddarordens öde i det heliga landet (Dungeon, Fire and Sword av John J. Robinson), och då förstod jag att den tiden var precis som fantasy, bara utan drakar och trollkarlar. Jag samlade ihop lite faktaböcker och satte mig framför datorn. Sedan kom storyn till Under guds himmel av sig själv.

Jag är där jag skriver
Jag brukar bara ha en början och ett slut i huvudet när jag sätter igång, och sedan får skrivandet bli som en lång upptäcksfärd. Den stora drivkraften är att stå i händelsernas centrum och se allt utvecklas omkring sig. Det finns stunder när tid och rum upphör att existera, när timmar förvandlas till ögonblick och jag knappt är medveten om att jag skriver. Det är för sådana stunder jag lever. På eftermiddagen, när familjen kommer in och hämtar mig, Elisabeth, Max och lilla Johanna, brukar jag vara helt matt av allt jag upplevt. Droger? Behövs inte. Resor? När jag skriver om någonting är jag där, svävande mellan branta bergssidor på en wyverns breda rygg, sprängande fram i full galopp över torra stenöknar, kastandes hit och dit på en storms höga vågor. Det är dagdrömmeri taget till sin ytterlighet. Ett dagdrömmeri som jag aldrig mer tror att jag kommer att kunna klara mig utan.

Varför jag skriver?
Som ni märker skriver jag egentligen bara för mitt eget höga nöjes skull. Men det innebär inte att jag inte vill bli läst. Tvärtom. Det finns ingen större glädje än när andra säger sig ha haft nöje av det jag "upplevt". Och hellre ser jag att hundra människor läser mina böcker och ingen köper, än att hundra köper och ingen läser. Rabén & Sjögren kanske är av en annan åsikt. Oftast finns det dock en tanke bakom varje bok, ett historiskt skeende som jag vill förmedla, bara hjälpligt maskerat som skönlitteratur. Som exempel läste jag för ett tag sedan en bok om ottomanernas belägring av Malta år 1565 (The Great Siege av Ernle Bradford), och det var en av de rent historiska böcker som man inte kan lägga ifrån sig när man väl börjat. Jag tvivlar på att ens Hollywood hade kunnat kläcka ett mer spännande scenario eller skoningslösare kamp. Jag arbetar nu bl.a med ett manuskript som mynnar ut i just den belägringen, och om ni någon gång skulle läsa den vill jag att ni ska vara medvetna om att ingenting av själva striderna är påhittat. Absolut ingenting. Det är nästan det mest anmärkningsvärda. Likadant finns det en fullkomligt ohygglig tortyrscen i Under guds himmel, som också är sann i minsta detalj. Det var verkligen exakt så det gick till!

Min fru, mina barn och så katten
När jag inte skriver/dagdrömmer umgås jag med min familj. Elisabeth, min fru, och jag träffades när vi var fjorton. (Sant.) Det har funnits avbrott i vårt umgänge, men det var länge sedan nu. "Fan, Niklas", sade en kompis för ett tag sedan. "Det måste ju vara nästan tjugo år." "Nej, nej, inte alls", svarade jag. "Bara arton." Tiden går fort när man har roligt, och efter alla år har vi vuxit ihop på ett sätt jag inte tror att någonting någonsin kommer att kunna bryta. Två välartade barn har vi skaffat oss. Max, född hösten -93, och Johanna, sommaren -95. Max var världen enklaste barn att ta hand om, så det är väl lika bra att ta en till när vi ändå har farten uppe, tänkte vi. Johanna var inte fullt lika enkel, om jag säger så. Men är det inte märkligt vad man älskar sina barn ändå? Åtminstone när de sover. En annan märklig sak är de här panikångestattackerna man ibland får som förälder tänk om en bil! tänkt om! och som var helt okända för några år sedan. Perserkatt har vi också, döpt Iron Hills Illyvatar, kallad Minus. Han sover hela dagarna i en låda på mitt skrivbord.

Spelgalen
När jag inte skriver/dagdrömmer eller umgås med min familj spelar jag spel. Krigsspel. Oj, tänker ni kanske, är han sådan. Ja, svarar jag då, jag är nog sådan. Krigsspel är som schack, med kända slag ur historien som förlagor och flera variabler. Oerhört fascinerande och jag sitter nog minst en timme om dagen framför skärmen och spelar. Det är en bra kombination med lunchätande.

Hälsa och sjukdom
Efter en resa till Marocco -85 och en svår släng av salmonella fick jag diabetes, något som egentligen inte påverkat mitt liv alls utom när jag drabbades av blodsockerfall under tidningsutdelningen en tidig vintermorgon och tuppade av i en snödriva. När jag kom in till sjukhuset hade jag kroppstemperatur på 33 grader, men klarade mig utan bestående men. Ibland har man tur. Annars är det som sagt ingen större skillnad. Drack gjorde jag inte innan heller och jag har alltid tänkt på vad jag stoppat i mig. När jag var som allra värst satt jag under en Spaniensemester och slevade i mig nykokta linser för att hålla proteinintaget uppe. (Kul kille?) Däremot får människor omkring mig gärna både äta och dricka vad de vill. Jag är absolut inte ute efter att moralisera. Summan av lasterna sägs ju dessutom vara konstant.

Bästa resmål
Jag tycker om att resa, men gör det alldeles för lite. Hellre till platser där man ser och upptäcker än blundar och ligger stilla. Färöarna bäst hittills. Utan skrivandet skulle jag förmodligen klättra på väggarna.

Bästa låt
E-Types Free like a flying demon och Culios Gangstas paradise är förmodligen de två bästa låtarna som gjorts. För er som blev mörkrädda av det kan jag avslöja att Peter Gabriels Shock the monkey förmodligen är det bästa albumet. (Bättre nu?)

Bästa film
Det stora blå är den film som berört mig mest. Några scener är så på pricken att jag förmodligen aldrig skulle ha återhämtat mig om jag varit tio år yngre. Överlägsen vinnare i tävlingen om bästa slut.

 Bästa bok
Frank Herberts Dune (Arrakis, ökenplaneten på träffsäkert övertydlig svenska) är bästa bokserie, tillsammans med Sagan om ringen. Martin Cruz Smith (Gorkijparken), den författare vars språk jag helst skulle vilja behärska man får hela tiden anstränga sig för att hänga med. Peter Hoeg kommer tätt efter. Lustigt när jag blev rekommenderad Fröken Smillas känsla för snö, misstänkte jag att det var en av de här vanliga, närmast ogenomträngliga böckerna som kulturskribenterna brukar älska att höja till skyarna. Och då blev jag ju glatt överraskad. Minst sagt.

Filmisar
Bridget Fonda är en underbar människa. (Nu blir min fru så där himla arg igen.) Inte för att Bridget är en bra skådespelare eller ens vackrast, men för att hon har något i blicken som jag inte kan se mig mätt på. Vemod? Mjältsjuka? (Kom upp som synonym till svårmod.) Arnold Schwarzenegger gillade jag innan han lyfte sig och började se ut som en plastdocka. Något tuffare än Kevin Costner mot slutet av Revenge har jag aldrig sett.

Bästa bror
Min bror Jens är den bästa bror man kan ha.

Godaste läsk
Pepsi Max är den godaste läsken. Laster?

Vackraste människor
Glada människor är vackra människor, och då menar jag inte de som går omkring med ett dödskalleflin hela dagarna. Glädjen kommer inifrån och brukar börja med någon sorts tillfredsställelse över att vara just den man är.

Meningen med livet 1
Det är resan som är målet, kampen som är belöningen. Alltid. Inte framkommandet eller segrandet.

Bästa terapi
Att träna är den bästa terapi som finns. Enklare sätt att rensa kroppen på mörka tankar och skaffa sig en god nattsömn existerar inte.

Bästa profet
Kahlil Gibrans Profeten är en bok som alla borde läsa.

Bästa religion
Buddhism en religion som alla borde studera.

Meningen med livet 2
Försök att lev dina drömmar. Eller som Seal sjunger: In a world full of people, only some want to fly, isn't that crazy? Enkelt, samtidigt oändligt svårt. Men jag tror att det är det enda sättet.