Vet ni hur ett norrsken låter? Eller har du upplevt en sol som skiner dygnet runt, natt som dag?Jag tror att har man en gång gjort det längtar man alltid tillbaka. Jag föddes i Kiruna 1971, en magisk plats på så många sätt. Det spelar ingen roll att ...
Vet ni hur ett norrsken låter? Eller har du upplevt en sol som skiner dygnet runt, natt som dag?
Jag tror att har man en gång gjort det längtar man alltid tillbaka. Jag föddes i Kiruna 1971, en magisk plats på så många sätt. Det spelar ingen roll att jag numera bor i Solna, Kiruna kommer alltid att vara mitt hem.
Att mina rötter är så starka och min hemlängtan så stor beror mycket på mitt samiska ursprung. Släkten är stor, för att inte säga gigantisk, och den betyder allt för mig.
Jag är same men en del tycker inte att jag är en riktig same. För en riktig same ska väl ha renar och kunna jojka? Eller? Nej, så är det faktiskt inte. Man kan vara same även om man bor i en storstad och inte pratar samiska. Jag är en av många. Men det dröjde ända till sena tonåren innan jag vågade stå för vem jag var.
Min mamma är same och min pappa är svensk, men min mamma lärde mig aldrig att prata samiska. Förr i tiden ansågs det fult att vara same och det påverkade generationer av samer, och en konsekvens blev att många förlorade språket.
Det var rätt tufft att växa upp som same i Kiruna på åttiotalet. Fast jag levde ett dubbelliv. Hemma var jag stolt över min samiska släkt, jag älskade att höra språket, se de fina koltarna (samedräkterna) och vara med när någon slöjdade. Men i skolan skämdes jag och var rädd för att bli retad som så många andra samebarn blev.
Det var svårt att hitta rätt där jag stod med fötterna i två kulturer. Och det är en känsla som jag tror att många barn och ungdomar kan känna igen sig i. Därför skrev jag boken Sms från Soppero, som kom ut 2007.
Det är en kärlekshistoria men också en bok som handlar om att våga vara sig själv. Ingen har rätt att bestämma vem du är.
Boken handlar om samiska ungdomar men jag tror att alla som någon gång funderat över sin identitet kan känna igen sig i 13-åriga Agnes funderingar.
Den första boken blev till för att jag vann en ungdomsbokstävling och sedan dess har det kommit tre uppföljare om renskötarkillen Henrik och storstadstjejen Agnes. De heter Hej vacker, Ingen annan är som du och Hitta hem.
Mina böcker utspelar sig i Soppero och till viss del i Kiruna. Jag väljer platser som betytt mycket för mig och jag åker fortfarande upp så ofta jag kan för att träffa mina föräldrar och släkten. Jag tycker om att promenera i skogen, se norrsken, vara vaken mitt i natten på sommaren när midnattssolen skiner, åka skoter eller ligga på en renfäll och äta grillad falukorv medan aprilsnön sakta smälter under den varma solen …
När jag kommer upp börjar mitt hjärta slå lugnare och jag hittar min inspiration. Jag går där jag gick som barn och jag tjuvlyssnar på samtal i kiosken. Och sedan skriver jag fort. Första boken skrev jag på två veckor. Att skriva är mitt sätt att tänka och ibland att bearbeta saker som hänt i livet. Mina böcker är påhittade men jag tycker om att väva in historier från verkligheten.
Först när jag slutade gymnasiet började jag inse vad jag förlorat när jag aldrig lärde mig samiska. Språket är oerhört viktigt för identiteten och för samhörigheten. Jag försöker lära mig samiska men det är svårt och jag vågar inte riktigt prata med någon i släkten. Men jag har en kolt och jag försöker leva samiskt i vardagen. Allra gladast är jag över att kunna ge min son det bästa av två världar.
Att jag blev journalist och författare är ingen slump. Jag visste redan som barn att jag ville skriva. Att vara same innebär också att man växer upp med berättandet omkring sig. Alla historier som jag hörde som barn bär jag med mig och de utvecklade min fantasi och väckte en egen lust att berätta.
Att kunna varva två sorters skrivande är jätteroligt. Jag älskar nyhetspulsen på tidningarna och det är fantastiskt att få gå in i en värld som jag skapat själv och skriva en bok.
Sms från Soppero förändrade mitt liv och jag har träffat så många roliga skolelever ute i landet som ställt de mest underbara frågor. Jag tänker ofta på hur en liten tävling blev en vändpunkt, hur viktigt det är att våga göra det man drömmer om och att ta chansen när man får den.
P.S. Min första bok ska bli film och kommer på bio inom de närmaste åren. Och när jag sitter i biosalongen och ser den får nog någon nypa mig riktigt hårt i armen för att jag ska tro att det är sant.
Snabbkurs i samiska
Hej – Bures! (uttalas Bores)
Jag heter ... – Mu namma lea ... (Mo namma le…)
Jag älskar dig – Mon ráhkistan du (Mån rakistan do)
Snabbfakta om Ann-Helén
Längd: 152 cm
Skostorlek: 35
Bor: I lägenhet i Solna.
Sporter jag tränat: Redskapsgymnastik, fotboll och friidrott.
Bästa årstiden: Sommaren i Stockholm och våren i Kiruna.
Favoritgodis: En liten tablettask som hette Salmiak. Den säljs inte längre men jag drömmer fortfarande om de små svarta salta rutorna.
Jag avskyr: Cigarettrök.
Bästa festivalen: Kirunafestivalen.
Min första kyss: Efter ett skoldisco i trean. Det var mitt i vintern i Kiruna och J tog tag i mig och böjde mig bakåt (som i en gammal film) och kysste mig. Jag höll i en påse ostbågar och nästan alla ostrkrokar flög ut när jag hängde halvt upp och ner i hans armar. Sedan vinkade han hej då och gick vidare med min kompis som han kysste när de kom till hennes dörr.
Det ångrar jag mest från skoltiden: Att jag som 13-åring inte vågade säga till A att jag var kär i honom.
Mitt bästa kändismöte: Börje Salming
Mitt pinsammaste kändismöte: När Håkan Hellström sa hej och jag inte fick fram ett ljud.
Min konstigaste upplevelse som journalist: När drottning Silvia trodde att jag var en autografjägare för att hon sett mig följa efter henne en hel dag i Kiruna med block och penna i handen. Jag var utsänd av en tidning och skulle skriva om henne.