Rabén & Sjögrenbloggen

  1. Värsta boken!

    2010-09-03 11:15

    I morgon lördag klockan 14:00 är det dags för book crossing i Göteborg! Mer än 2000 böcker delas ut till alla mellan 13 och 25. Rabén & Sjögren sponsrar projektet med 300 ex av Johanna Lindbäcks pocket En liten chock.

    Platser:
    Backaplan
    Frölunda torg
    Gamlestadstorget
    Stadsbiblioteket Göteborg


    Kommentera boken på: collaget.blogspot.com

  2. Det är alltid värst för den som inte är vuxen

    2010-09-03 07:16
    Kategorier:

    Förra året anmäldes nästan cirka 15 700 sexualbrott i Sverige. Och som vi alla vet är mörkertalet stort. Många av de som utsätts är tonårstjejer vars liv aldrig mer blir detsamma. En del återhämtar sig och lyckas gå vidare, medan andra får djupa sår i själen som aldrig läker.

     

    Jag har läst otaliga faktatexter, böcker och tidningsartiklar om sexuellt våld och attityder till våldtäkt. Som ung tjej är hotet om sexuellt våld och tvång ständigt närvarande. Det vet alla som varit unga eller som har gått hem själva på natten. Det är något som vi alla tvingas leva med och lära oss hantera. Det är till och med en självklar del av att bli vuxen.

    Har vi tur slipper vi bli utsatta själva. Om vi inte själva blir utsatta känner vi garanterat någon som har blivit det. Så vanligt är det.

    Många blir våldtagna i relationer, många kan knappt ens avgöra när de har frivilligt sex och när de är med om ett övergrepp. Och graden av frivillighet kan ofta vara svår att avgöra.

    Överlag har vi blivit bättre på att prata om denna cancersvulst på samhällskroppen, även om vi fortfarande är långt ifrån bra.

     

    Dessutom tror många fortfarande att en våldtäktsman är en ful gubbe i parken och inte grannens snygga populära son. Vi såg senast i Bjästafallet hur skev vår bild av våldtäktsmän är och hur offren trakasseras och fryses ut som om vi inte har lämnat medeltiden bakom oss.

     

    Snart är jag borta är mitt försök att ge de här tjejerna en röst. De tjejerna som aldrig hörs i debatterna. De som aldrig uttalar sig i tidningar och tv-soffor. De som ligger ensamma hemma och kramar kudden. Som inte har någon att prata med. De som trots att de vet bättre tror att det är deras eget fel. Att de just i sitt eget fall får skylla sig själva.

    Jag vill att de ska bli sedda. De måste bli sedda. För de är många och de är tysta. Och de har ont.

     

    Lina är påhittad, men hon hade kunnat finnas i verkligheten. Antagligen hade verkligheten varit värre. Verkligheten är alltid värre.

     

    Men även de som inte blir utsatta för övergrepp har det jobbigt i dagens Sverige. De blir ändå kallade för horor och skär sig i armarna. Unga tjejer idag skär sig hellre i armarna än väger ett kilo för mycket. Unga idag har vänner på internet över hela världen, men ingen i klassen som de kan ringa när de när de har ångest eller är ledsna. Unga idag kan stå och gråta i två timmar längst fram i publikhavet framför sitt favoritband för att de sjunger om hur det är på riktigt, men de har inga vuxna i sin närhet att prata med om hur de känner. Istället sitter de sitter ensamma på sitt rum och sneglar på något vasst medan mörkret faller utanför fönstret.

     

    Då är det inte konstigt att det är svårt att manövrera i livet. Att det lätt blir lite fel ibland. Inte alltid för att de vuxna är onda och inte vill prata utan för deras barn utgår från att de inte blir förstådda. Eller också är de rädda att göra sina föräldrar ledsna.

     

    Barn och unga ska inte behöva skydda sina föräldrar. De har rätt att få vara trygga i förvissningen om att de vuxna finns där för dem. Att de lyssnar utan att döma och att inget av det som deras barn har varit med om är för jobbigt att hantera. Det måste vuxna låta dem förstå och förklara, ingen kan veta det av sig självt.

    För vad som än har hänt är det alltid värst för den som inte är vuxen.

     

    Jag kommer att vara evigt tacksam gentemot er som läser Snart är jag borta oavsett om ni känner igen er eller inte. Bara genom att läsa min bok hedrar ni alla Major och Linor där ute som kämpar med sina liv.

    Det här är deras bok.

     

    /Hanna Jedvik

  3. Om hemligheter och ensamhet

    2010-09-02 08:14
    Kategorier:

    Maja och Lina i Snart är jag borta är bästa vänner. De har mycket gemensamt, men en sak som förenar dem är ensamheten. Vid första anblicken kan man tro att de är långt ifrån ensamma. Maja har många kompisar och är populär i gänget. Medan Lina har några få trofasta vänner och verkar ändå inte speciellt intresserad av att ha så många fler. Fast när man kommer både Maja och Lina lite närmare förstår man att det inte är så enkelt.

    Båda två har hemligheter som de inte kan berätta om för någon annan. De kan varken snacka med de vuxna omkring sig och alltså inte ens med bästa kompisen, eftersom de tror att de är de enda i hela världen som känner och tänker som de gör. Går igenom just det som de går igenom.

    Det här sättet att tänka gör att de blir väldigt ensamma med alla jobbiga och tunga känslor. Och jobbiga och tunga känslor växer ofta i det tysta, när man inte vågar prata om dem. Då kan det lätt bli att man gör som Maja som alltid låtsas vara så där glad. Eller att man stöter bort alla som visar minsta omtanke, som Lina. Maja och Lina gör inte så för att de är korkade eller dumma, de gör det för att ingen av dem vill att någon enda människa ska se in i deras själv. Eftersom de är rädda för det som finns där.

    Och det är väldigt synd. För det är nästan aldrig så att vi behöver vara helt ensamma och instängda med allt det där som skaver på insidan. Själen är inte ful eller farlig, och så länge man är ärlig tycker de flesta av våra vänner och de som bryr sig om oss att det är mycket värre när vi inte säger något alls än när vi säger som det är. Det finns alltid människor som förstår eller åtminstone vill förstå. Om inte i verkliga livet så på nätet, bland skolpersonal eller olika hjälpnummer som man kan ringa. För när vi väl vågar prata med någon annan om hur vi mår visar det sig ofta att de kanske har upplevt nästan samma sak eller i alla fall lyssnar och vill veta mer om hur vi har det.

    Även om vi själva går omkring med tankar som verkar knäppa och som nästan är omöjliga att klä med ord så dör kanske det där hemska inom oss lite lite grann för varje gång vi vågar prata om det. Givetvis är det inte alltid så enkelt att man blir fri från allt som är jobbigt om man bara snackar en stund. Men det är en bra bit på vägen. En början. Och framför allt slipper man känna sig ensammast i världen med sina tankar och bekymmer. Det viktigaste är att våga göra det och inte stänga in sig och tro att ingen annan känner likadant. Till slut kanske man har gått omkring ett helt liv och trott att man är ensam om att känna det man känner.
    Och det är fruktansvärt onödigt. Rent av sorgligt.

    /Hanna Jedvik

  4. Annars är man bara en liten lort

    2010-09-01 06:35
    Kategorier:

    Majorna är en av världens bästa stadsdelar. Prenzlauer Berg i Berlin är en annan väldigt trevlig stadsdel som för mig var kärlek vid första ögonkastet.
    Men i Majorna, i västra Göteborg, bodde jag i fjorton år och där skrev jag de första trevande raderna om Majas och Linas liv. Rader som långt senare skulle bli Snart är jag borta. Det är bara en av många anledningar till att detta är den stadsdel som ligger mig allra varmast om hjärtat. Den del av världen där jag känner mig mest trygg och ingen plats på jorden är mer hemma för mig än vad mitt älskade Majorna är. Ingenstans är husfasader och ansikten så välbekanta och välkomnande än just där.

    Ett av mina favoritfik i väldens bästa Majorna.

    Men efter fjorton år var det dags att gå vidare och pröva ny mark. Det är därför som jag sen snart ett år tillbaka bor på en skärgårdsö. När jag skulle flytta var jag livrädd och tyckte att det var jätteläskigt, men jag gjorde det ändå. För ibland bara måste man göra saker trots att man är jätterädd. Annars är man ingen människa, då är man bara en liten lort, som Skorpan i Bröderna Lejonhjärta säger innan han ska slåss mot Katla.

    Och det där är en tanke som jag ofta bär med mig när jag tvekar inför saker som känns så där övermäktigt läskiga. Som att ge ut en bok till exempel. För även om det självklart är sjukt roligt och en enorm lyx att ett förlag vill ge ut just det jag har fantiserat ihop så svindlar ändå tanken på alla människor som förhoppningsvis kommer att läsa det jag har skrivit.
    Dessutom är det skräckinjagande och utelämnande att skriva en bok om saker som berör mig så stark. För även om Snart är jag borta varken handlar om mig själv eller någon jag känner har alla ord och alla händelser tagit vägen genom mitt hjärta. Exakt allt som händer i boken, alla tankar som Maja och Lina tänker och alla deras känslor har kanaliserats genom min själ för att godkännas. Den enda regel jag har för mitt skrivande är att varje ord ska kännas. Ord som inte känns när jag trycker ner tangenterna eller ser ordet på skärmen suddas ut och får inte vara med. En regel som har funkat bra för mig i skrivprocessen, men som också har kostat på rent känslomässigt.
    Inte minst nu när andra ska läsa. Det känns lite som att kasta sig utför ett stup i ett bungyjump. Och jag är ganska höjdrädd. 

    Men man måste våga. Annars är man ingen människa. Då är man bara en liten lort.
    Jag vågade! Här står min bok Snart är jag borta och visar upp sig på mitt jobb. Min kollega Soraya Hashim, som är programledare på Morgonpasset helg i P3, har krönt den med sin prinsesskrona. 

     /Hanna Jedvik 

  5. Soundtrack of Snart är jag borta

    2010-08-31 07:00
    Kategorier:

    Jag bor på en ö. Varje dag åker jag båt in till stan där jag jobbar som journalist och producent på Sveriges Radio P3 i Göteborg. Efter båten kliver jag på en buss och resan tar ofta över en timme sammanlagt. Under tiden brukar jag läsa eller lyssna på musik. Att jag har spotify i mobilen gör helt klart mina resor mer njutbara.

    Dock lyssnar jag sällan på musik samtidigt som jag läser. För när musiken pulserar i öronen kan jag sällan ge läsningen odelad uppmärksamhet. Jag slukas upp för mycket i både musiken och texten helt enkelt. Innan jag vet ordet av upptäcker jag helt plötsligt att boken ligger i knäet och blicken flyter fram över vågorna utanför båten istället för över boksidorna. Därför är det ofta svårt för mig att skriva med musik på i bakgrunden.

    Men ibland går det utmärkt och är precis vad jag behöver för att komma i rätt stämning och leva mig in i situationer och karaktärer. Då kan det verkligen vara musiken som gör att orden kommer av sig självt.

    Den som har läst Snart är jag borta vet att musiken nästan har en egen roll i berättelsen. Därför bjuder jag här på ett soundtrack som jag har satt ihop till boken i form av en spotifylista. Den består dels av alla låtarna som är med i boken, men även en massa annan göttig musik som Maja, Lina, Martin, Calle, Jonas och de andra lyssnar på. Listan kan också innehålla ett och annat guldkorn som på något vis har varit med mig i skrivandet och skapat en stämning, känsla eller på annat sätt hjälpt fram historien. Kanske har det också smugit sig in en och annan goding som har ingjutit styrka i mig under skrivprocessen. Musik som har motat bort prestationsångest och skrivkamp har fått lämna plats för mod och en gnutta självförtroende. Kanske finns det även en och annan låt på listan som helt enkelt har varit viktig för mig i livet under tiden som boken har blivit till.

    Självklart önskar jag att soundtracket ska kunna förhöja läsupplevelsen för er som läser Snart är jag borta. Om inte, så hoppas jag att låtarna kan bidra med styrka och energi en gråtung dag på väg till eller från jobbet eller skolan.

    Så här ser det ut när jag åker hem genom höststormarna.

    /Hanna Jedvik 

  6. Känn ingen sorg för mig Göteborg

    2010-08-30 07:39
    Kategorier:

    En sak som jag har gemensamt med både Maja och Lina i Snart är jag borta är intresset för musik. Genom åren har hjältarna kommit och gått och en del har stannat för alltid.  Det började med Carola och snirklade sig fram via Madonna, Thåström och The Cure och många många fler i takt med att skivsamlingen växte i hyllan. Jag har trängts på små klubbspelningar, myllrat på festivaler och förtrollats bland tusentals på de stora arenorna.

    Nuförtiden är det Way Out West-festivalen här i Göteborg som är årets stora högtid för mig. I år var det M.I.A, gubbsen i Iggy and the Stooges och Håkan Hellström som bjöd på de bästa konsertupplevelserna. Håkan spelade hela sitt debutalbum från början till slut, och inledde med underbara bilder över min fina hemstad Göteborg.

    Man brukar säga att man bär med sig vissa ögonblick hela livet. Själv minns jag fortfarande var jag var när jag fick reda på att Olof Palme var skjuten, när Anna Lind blev knivhuggen på NK och när jag på tv-skärmen såg de kapade planen flyga in i World Trade Center.

    Och jag minns fortfarande var jag var när jag hörde Känn ingen sorg för mig Göteborg första gången. Hur jag reagerade på den briljanta texten och den säregna sången. På uppriktigheten och passionen. Hur jag exalterat pratade med min bror om den fantastiska singeln med Broder Daniels basist och före detta trummis.
    Men om någon hade frågat mig hade jag aldrig kunnat ana att jag skulle stå och sjunga allsång till Känn ingen sorg för mig Göteborg tillsammans med drygt 20 000 andra så många år senare. Kanske hade jag inte ens trott att jag skulle minnas låten. Så värst mycket högre tankar om sin popkarriär hade nog inte Håkan heller. I intervjuer pratade han mest om att han skulle börja plugga igen snart, så fort folket hade tröttna på honom. Så blev det inte. Resten är som bekant historia.

    I sitt extranummer på Way Out West bjöd Göteborgs finaste på den nya specialskrivna låten River en vacker dröm. ”Jag trodde aldrig att jag skulle få stanna så länge”, sjunger Håkan och förundras över att han nu har fått hålla på med sin solomusik i tio år.
    Det är en bra påminnelse om hur oförutsägbart livet kan vara. Vad som helst kan faktiskt hända. Även om livet eller vissa saker skulle kännas hopplösa just nu kan det ändras när som helst. Som i ett trollslag. Eller genom hårt arbete. För ingen kan veta vad som sker i framtiden. Jag hade ingen aning när jag låg i min säg och hörde Känn ingen sorg för mig Göteborg första gången. Och Håkan hade ingen aning.

    Se Håkan Hellström framföra River en vacker dröm på Way Out West här.

    /Hanna Jedvik