Förra året anmäldes nästan cirka 15 700 sexualbrott i Sverige. Och som vi alla vet är mörkertalet stort. Många av de som utsätts är tonårstjejer vars liv aldrig mer blir detsamma. En del återhämtar sig och lyckas gå vidare, medan andra får djupa sår i själen som aldrig läker.
Jag har läst otaliga faktatexter, böcker och tidningsartiklar om sexuellt våld och attityder till våldtäkt. Som ung tjej är hotet om sexuellt våld och tvång ständigt närvarande. Det vet alla som varit unga eller som har gått hem själva på natten. Det är något som vi alla tvingas leva med och lära oss hantera. Det är till och med en självklar del av att bli vuxen.
Har vi tur slipper vi bli utsatta själva. Om vi inte själva blir utsatta känner vi garanterat någon som har blivit det. Så vanligt är det.
Många blir våldtagna i relationer, många kan knappt ens avgöra när de har frivilligt sex och när de är med om ett övergrepp. Och graden av frivillighet kan ofta vara svår att avgöra.
Överlag har vi blivit bättre på att prata om denna cancersvulst på samhällskroppen, även om vi fortfarande är långt ifrån bra.
Dessutom tror många fortfarande att en våldtäktsman är en ful gubbe i parken och inte grannens snygga populära son. Vi såg senast i Bjästafallet hur skev vår bild av våldtäktsmän är och hur offren trakasseras och fryses ut som om vi inte har lämnat medeltiden bakom oss.
Snart är jag borta är mitt försök att ge de här tjejerna en röst. De tjejerna som aldrig hörs i debatterna. De som aldrig uttalar sig i tidningar och tv-soffor. De som ligger ensamma hemma och kramar kudden. Som inte har någon att prata med. De som trots att de vet bättre tror att det är deras eget fel. Att de just i sitt eget fall får skylla sig själva.
Jag vill att de ska bli sedda. De måste bli sedda. För de är många och de är tysta. Och de har ont.
Lina är påhittad, men hon hade kunnat finnas i verkligheten. Antagligen hade verkligheten varit värre. Verkligheten är alltid värre.
Men även de som inte blir utsatta för övergrepp har det jobbigt i dagens Sverige. De blir ändå kallade för horor och skär sig i armarna. Unga tjejer idag skär sig hellre i armarna än väger ett kilo för mycket. Unga idag har vänner på internet över hela världen, men ingen i klassen som de kan ringa när de när de har ångest eller är ledsna. Unga idag kan stå och gråta i två timmar längst fram i publikhavet framför sitt favoritband för att de sjunger om hur det är på riktigt, men de har inga vuxna i sin närhet att prata med om hur de känner. Istället sitter de sitter ensamma på sitt rum och sneglar på något vasst medan mörkret faller utanför fönstret.
Då är det inte konstigt att det är svårt att manövrera i livet. Att det lätt blir lite fel ibland. Inte alltid för att de vuxna är onda och inte vill prata utan för deras barn utgår från att de inte blir förstådda. Eller också är de rädda att göra sina föräldrar ledsna.
Barn och unga ska inte behöva skydda sina föräldrar. De har rätt att få vara trygga i förvissningen om att de vuxna finns där för dem. Att de lyssnar utan att döma och att inget av det som deras barn har varit med om är för jobbigt att hantera. Det måste vuxna låta dem förstå och förklara, ingen kan veta det av sig självt.
För vad som än har hänt är det alltid värst för den som inte är vuxen.
Jag kommer att vara evigt tacksam gentemot er som läser Snart är jag borta oavsett om ni känner igen er eller inte. Bara genom att läsa min bok hedrar ni alla Major och Linor där ute som kämpar med sina liv.
Det här är deras bok.
/Hanna Jedvik