Ärligt talat är det här inte min favoritårstid – snarare tvärtom. Men det har inte varit någon vanlig vinter för mig – sedan min debutbok Min första världssensation kom ut i slutet av januari har jag fått se Lena Sjöbergs supercoola omslag och min egen nuna i flera tidningar och på diverse hemsidor. Jag har intervjuats i Västerbottensradion, direktsändning, och överlevt. Folk omkring mig börjar kommentera (= klaga på?!) att de ser och hör mig överallt. Karin och Cecilia på Rabén måste ha gjort sitt jobb väldigt väl!
Eftersom jag inte direkt är någon exhibitionist känner jag mig liksom lurad: Jag trodde inte barnlitteratur fick någon uppmärksamhet. Jag var beredd på att fortsätta leva stillsamt och obemärkt, kanske till och med få smågnälla lite över hur medierna ignorerar barnkulturen.
Men det är klart att jag egentligen är glad för att den saken kanske är på väg att förändras, och väldigt glad för de fina recensioner boken hittills fått i VK, BTJ-listan, och på Barn- och ungdomsboksbloggen. Sedan är det ju så, att när man släpper iväg sin berättelse, som en papperssvala i vinden, kommer den att landa där man minst anar det och få både ros och ris. Två lägen som man måste gilla …
Jag vill börja min bloggvecka med att tacka alla som framfört gratulationer på olika sätt, som har firat med oss på Mariehemsbiblioteket, som har firat med mig i Bräntbergsskolans personalrum, barnen på läsveckan på Berghemsskolan som fick mig att ana hur det måste vara att vara rockstjärna, eleverna på Bräntis som oförskräckt ställer sig i kö för att läsa min bok, och mot mina kära kollegor som gett mig tulpaner och promotat boken på alla sätt. Och förstås redaktör Ylva "Eagle-Eye" Blomqvist som hjälpte mig ansa boken som ett språkligt Bonsaiträd, och så Cecilia och Karin naturligtvis.
Med flera, med flera.
Tack, jag gör vågen för er!
/Annalena Hedman
Här hoppar min dotter in våren (?!). Från en utflykt vi gjorde till Kont i helgen.