Omslagsbild: Kurt Cobain finns inte mer

Läsålder: 12-15

Utgivningsdatum: 2012-08-01
Recensionsdatum: 2012-08-27
ISBN: 978-91-29-68381-3

Kurt Cobain finns inte mer

Du har svart T-shirt, silverringar i örat, bortskavt grönt nagellack. Hej!  säger jag lågt men får inget svar. Omsluten av det ljudlösa kladdar jag i kollegieblocket.
Skriver  THE CURE
Skriver  SISTERS OF MERCY
Skriver  BOYS DON T CRY
När lektionen är slut reser jag mig långsamt. 
"Pornography" är Cures bästa album, säger du då. 
Nej, "Disintegration", säger jag. Efter den dagen är det vi och världen blir en annan.


Det är 1992. Första skoldagen på gymnasiet och Lovis och Alex hittar varandra så som man bara gör när någon totalt förstår en för första gången. Båda älskar musik och de skapar sitt eget universum dit ingen annan släpps in. De bakar scones, pratar musik, fikar, hänger, pratar ännu mer musik och om hur världen borde vara.

Lovis startar ett band och Alex hjälper henne. De vill sparka in dörren till etablissemanget. Alex är så vacker att Lovis nästan dör. Hon nästan imploderar av kärlek-vänskap-kärlek-förtvivlan. Alex älskar Lovis också, men som vän. Han dras till killar. Men hur nära de än kommer varandra är det en del av Alex som förblir en gåta. Han är en magnet, han drar folk till sig, men han är också väldigt destruktiv. Till slut blir det ohanterbart. Vad gör man när den man älskar mest bara glider iväg i nedstämdhet och inte går att nå?

Oförställt och gripande gestaltar Hanna Jedvik den starkaste, finaste vänskapskärleken och det motsägelsefulla i att hur nära man än kommer varandra finns det alltid en värld dit man inte har tillträde. Liksom i debutromanen Snart är jag borta spelar musiken en stor roll. The Cure, Thåström, Bowie, Morrissey flimrar förbi. Nittiotalsikonen Kurt Cobain och hans framtida öde går som en röd tråd genom berättelsen.
 

Mer om författaren
"En stark bok, som länge dröjer sig kvar i minnet." / Hervor Svenonius/ Ulla Wentzel, Värmlands Folkbladet "Språket är poetiskt och ibland stackatoartat. Tiden går fort och ryckigt. Boktiteln ger en fingervisning om katastrofen.En stark bok, som länge dröjer sig kvar i minnet." Hervor Svenonius/ Ulla Wentzel, Värmlands Folkbladet
"En stark bok, som länge dröjer sig kvar i minnet." / Hervor Svenonius/ Ulla Wentzel, Värmlands Folkbladet "Språket är poetiskt och ibland stackatoartat. Tiden går fort och ryckigt. Boktiteln ger en fingervisning om katastrofen.En stark bok, som länge dröjer sig kvar i minnet." Hervor Svenonius/ Ulla Wentzel, Värmlands Folkbladet
"Det är omsorgsfullt skrivet, ömsint och rättframt." / Hanna Larsson, Helsingborgs Dagblad "I stället finns en läkande och hoppfull kraft i karaktärernas utveckling, bara genom att vara en del av livets berg och dalbana.   Alex är duet och Lovis jaget, ett berättarperspektiv som förstärker relationens inbyggda hierarki. Det är omsorgsfullt skrivet, ömsint och rättframt."Hanna Larsson, Helsingborgs Dagblad
"Det är omsorgsfullt skrivet, ömsint och rättframt." / Hanna Larsson, Helsingborgs Dagblad "I stället finns en läkande och hoppfull kraft i karaktärernas utveckling, bara genom att vara en del av livets berg och dalbana.   Alex är duet och Lovis jaget, ett berättarperspektiv som förstärker relationens inbyggda hierarki. Det är omsorgsfullt skrivet, ömsint och rättframt."Hanna Larsson, Helsingborgs Dagblad
101 kr Nedladdningsbar bok - E-bok
Utgiven: augusti 2012

Varför skriver du?
För att det får mig att må bra. Att få gå in i en helt annan värld och att få känna flytet i språket är det som varje gång gör att jag längtar efter att få skriva. De dagar det tar emot känner jag ändå alltid ett sug efter den där fantastiska känslan som infinner sig när jag lyckas gestalta och förmedla det som poppar upp i huvudet, när historien får eget liv och berättar sig självt. När jag skriver är det som att jag befinner mig på ett helt annat ställe.

Hur lång tid tar det för dig att skriva en bok?
Olika. Min första bok, Snart är jag borta, tog nog nästan fem år innan den var färdig att ges ut. Men då gick det ibland flera månader, ibland upp till ett år, utan att jag rörde texten. Den fick verkligen mogna fram och åka fram och tillbaka till förlaget flera gånger innan den var redo att möta en större läsarskara. Kurt Cobain finns inte mer gick betydligt fortare. Första utkastet till manuset skrev jag färdigt på kvällar och ledig tid på bara några månader. Fast sen är det alltid en massa jobb kvar att göra efter det. Då börjar ett tålamodskrävande slit.

Har du några regler för ditt skrivande?
Den enda regel jag har är att det jag berättar ska vara viktigt för mig och att jag vet varför jag berättar en viss historia. Sen är jag supernoga med att rytmen i språket ska kännas rätt och att varje ord som jag skriver ska kännas inuti mig. Då vet jag att jag är på rätt väg. Om det jag skriver inte väcker känslor i mig c hur ska det då kunna beröra någon annan?

Var får du din inspiration ifrån?
Överallt. Bland människor jag möter och som på olika sätt har påverkat mig. Jag hittar även inspiration i det jag själv har upplevt – för längesedan eller alldeles nyss. Jag influeras även mycket av musik, konst, film och teater. Men det kan också handla om ett samhällsproblem, ett fenomen eller något missförhållande som jag vill belysa. Men som grund måste jag ha intressanta personer som berättelsen kan vila på och som jag på något sätt tilltalas av och vill veta mer om.

Är någon av dina böcker självbiografisk?
Nej. Däremot finns det detaljer och skeenden som jag har plockat upp ur mitt eget liv. Och i vissa av karaktärerna kan man säkert hitta en del av mig själv. Det vore ju konstigt annars – allting jag skriver kommer ju på ett eller annat sätt inifrån mig själv.

När skriver du?
Oftast jobbar jag heltid som journalist fortfarande. Skriver gör jag på kvällar, helger, semestrar och en och annan dag som jag lyckas sno åt mig till skrivande. För detta krävs ett visst mått av disciplin. Annars hade det inte blivit några böcker.

Varför är dina böcker så tunga och sorgliga?
Kanske för att det är de djupt mänskliga frågorna som intresserar mig? Vad som händer i själen vid olika tillfällen och hur de påverkar oss för resten av livet. En lycklig historia utan många bottnar blir ganska trist och slätstruken och ger varken mig själv eller läsaren några nya insikter. Dessutom är det helt ointressant för mig att skriva den typen av bok. Jag vill utforska känslor, relationer och makt. Gå in i de där jobbiga känslorna och situationerna och borra. Även om jag faktiskt inte tycker att mina böcker är särskilt sorgliga. Det ryms mängder av hopp, kärlek och längtan i dem. 

Vad är ditt bästa tips om man vill bi författare?
Skriva, skriva och åter skriva. Och sen kan det också vara bra att gå någon typ av skrivarkurs för att få hjälp att plocka fram sitt personliga språk och för att hitta nycklar som kan hjälpa till att göra det man skriver till litteratur och därmed även intressant och relevant för andra. Givetvis är det också viktigt att läsa mycket för att kunna få en uppfattning om vad som funkar och inte funkar och vad man själv anser är god litteratur och ett bra språk. Som författare måste man veta vad man vill med sitt språk och sitt sätt att uttrycka sig. Skrivandet är en konstform. Och återigen: disciplin. Man måste bara beredd att ge upp en massa annat, antingen pengar eller socialt liv för att få tid och möjlighet att skriva.

Varför utspelar sig Kurt Cobain finns inte mer på 90-talet?
För att det var en så fantastisk rolig tid då jag själv var tonåring och gick på gymnasiet. Jag ville skriva om mitt 90-tal så som jag mindes det. Med all musik som flödade, modet och ikonerna som präglade decenniet. Men också för att Sverige har förändrats mycket sedan dess. På den tiden fanns det extremt få personer som var öppet homosexuella och aids-skräcken hade Sverige i ett järngrepp. Idag är samhället mer öppet, vilket jag längtade efter att kasta lite ljus på. 

Vad betyder Kurt Cobain för dig?
Med risk för att göra en och annan besviken: inte så jättemycket. Han var en stor ikon både då och nu och när jag tänker på min tonårstid är Kurt Cobain en nyckelperson som alla visste vem det var. Inget får mig att slungas tillbaka så mycket till mitt 90-tal som när jag hör Nirvanas Smells like teen spirit. Trots att jag själv aldrig var något Nirvanafan är det den låten som är soundtracket till mina tonår och de där jobbiga och roliga åren. Nirvanas musik, och alla annan musik, präglade hur folk såg ut och vem man ville vara. Det var okej att ha lite skit under naglarna, klampa runt i stora DR Martens och inte vara toppfixad. Det är roligt att den stilen har kommit igen. Jag älskar det. Men under de där åren lyssnade jag mest på annan musik. Mest The Cure, som också är med i boken.

Varför har du så mycket musik i dina böcker?
För att musik är en viktig del av mitt liv. På något sätt finns liksom bara musiken där i bakhuvet när jag skriver. Den tränger sig på och vill in.

----------------------------------------

Hanna Jedvik är journalist och författare och bosatt i Majorna i Göteborg. Genom åren har Hanna främst arbetat med kultur- och samhällsjournalistisk inom press, radio och TV, både som frilans och som anställd på en olika redaktioner. Bland annat har hon arbetat som kulturreporter på Göteborgs-Posten och varit verksam vid Sveriges Television. Majoriteten av sina år som journalist har hon dock arbetat på Sveriges Radio där hon har varit producent för en rad olika P3-program.

2010 debuterade hon med romanen Snart är jag borta.

Just nu har Hanna Jedvik en tjänst som lärare vid Göteborg universitet och jobbar med att utbilda morgondagens journalister i radio och skrivande.

----------------------------------------

Priser och utmärkelser:
Årets värmlandsförfattare (2013) 

Mer om författaren

Fler titlar av samma författare

More

Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse på sajten. Genom att fortsätta godkänner du att vi använder cookies. Jag förstår