"Nu börjar jag bli gammal, är inte 90 längre"

Lennart Hellsing berättar i Rabén & Sjögrens jubileumsskrift 2012 om sitt skrivande liv.

 

”Det enda som följt mig är en bra penna och ett skrivblock. Jag hade inga pengar i början, men en pennstump kan man alltid hitta, och en bit papper. För att måla måste man ha råd med dukar och färg. Och att skaffa piano eller något annat instrument är dyrt. Att skriva är enklare – då behöver man bara en penna och papper.

 

Som ung tog jag alla möjliga arbeten. Tänkte att en författare måste veta hur folk har det. Så jag jobbade i skogen, på kontor, med kommissioner – alltså kupongerna under kriget. Två år stod jag i bokhandel. Jag var simlärare. Kolloledare. Till slut hamnade jag på Stockholms-Tidningen, hade skrivbord där i sju år. Men jag visste hela tiden att jag skulle bli

författare. Jag hade sett en författare i Västanfors, när jag var fem år. Han skrev en massa böcker och hade en så fin hatt. Kanske kan jag också bli en sådan, tänkte jag. Och det blev jag. Men det tog tid.

 

1945 kom första barnboken, på KF:s förlag. Jag hade gått med den till Bonniers. Det var samma höst som Astrid Lindgren blev refuserad där. De tyckte inte om min bok heller, den var för konstig. Jag kom till Rabéns förlag när de blev uppköpta av KF. Herman Stolpe på KF:s förlag var en försiktig man och sa ofta nej till böcker. Till slut blev det ju ingen bokutgivning kvar, allt fick nobben. Bonniers var också mycket försiktiga på den här tiden, vad gällde barnböcker. Så Rabén blev störst.

 

Allt det här var på 1940-talet. Jag minns den tiden mycket bättre än 1970-talet. När jag skriver gör jag det som alltid, för hand. Sedan blir det renskrivning på en elektrisk skrivmaskin. Mest blir det gjort kvällar och nätter. Förr satte jag mig när de fem barnen hade gått och lagt sig. Nu börjar jag bli gammal, är inte 90 längre, så ibland blir det bara till midnatt, andra gånger till klockan två eller tre.

 

Rimmen kommer till mig bara. Det började när jag var mycket liten. Min mormor var engelska och läste nursery rhymes för mig, dem kan jag fortfarande utantill. Som barn tyckte jag mycket om de roliga schlagersångerna som vi lyssnade på i grammofonen. De rimmade. Jag byggde en dockteater också, och gjorde föreställningar på rim.

 

Av alla mina böcker betyder Sjörövarbok lite extra för mig. Den skrev jag för att visa att svenskan inte alls är ett fattigt språk, utan ett rikt.”