Läs denna överjordiskt vackra allegori! Månen kände att ingenting var roligt längre. Han var rädd. På natten ville han gråta, men kunde inte. Solen sa att det fanns en plats långt borta där stj&au ...
Läs denna överjordiskt vackra allegori!
Månen kände att ingenting var roligt längre. Han var rädd. På natten ville han gråta, men kunde inte.
Solen sa att det fanns en plats långt borta där stjärnor kunde lära andra att gråta. Månen gick i dagar och nätter, för han ville dit.
Stjärnorna såg konstiga ut. En hade ett sår, en var trasig och en hade bara ett öga. De lyste men ganska svagt. Månen frågade om de kunde lära honom att gråta. En stjärna sa att de kunde försöka. Men månen måste själv vilja.
Det ville månen. En lång stund satt de tillsammans. Då såg han ett djupt mörker nedanför. Han kunde inte lysa upp där och han vågade inte gå dit. Stjärnan sa: "Det är inte farligt att vara rädd." Och de gick mot det mörka. Nu grät han. Det gjorde inget att han var rädd. Det blev varmt och tungt inne i månen och han såg att han lyste, inte starkt, men han kunde. Och månen gick över himlarna och han var glad och ledsen på samma gång. Det var skönt.
Oerhört sällan kommer en bilderbokstext med en djupare lyster, en sådan text som ger oss känslan att allt förändrats med läsningen. Så är det med Joar Tibergs vackra, kristallklara berättelse. Han gör det obegripliga enkelt och det är lätt att identifiera sig med månen. Redan små barn kan förnimma det namnlösa mörker vi alla har inom oss. Men barn som känner mörkret inom sig kan inte berätta om det, för de har inga ord att beskriva det med.
Månen blev rädd visar att i mörkret, i rädslan, finns också tröst, ibland oväntad. Joar Tibergs svindlande vackra skildring ger den insikten.
Anna Höglunds poetiska bilder möter där texten lämnar över. Med skimrande ljusa och mörka dagrar, återger hon månens känslostämningar så att han blir den lilla personen som håller barnen i handen under färden.
Månen blev rädd nominerades till Slangbellan 2010.