Photo

Aktuell med: Nickan och valpen

Det finns många hästboksförfattare, men det fanns bara en Nan Inger Östman. Nan Inger Östman (1923–2015) var den första svenska författaren som skrev om hästtjejer och placerade sina huvudpersoner i en realistisk, igenkännlig verklighet.

Sin första hästbok, Sedan red jag Dunet (1968), skrev hon på direkt uppmaning av Astrid Lindgren, som saknade bra böcker i genren och visste att Nan Inger hade stor erfarenhet av miljön. Nan Inger Östman hade redan skrivit ett tiotal uppskattade ungdomsböcker när hon, efter viss tvekan, satsade på att skriva om livet i stallet. Hon sadlade om på sitt eget, insiktsfulla vis och tacklade ämnet utan genrens vanliga skygglappar. Nan Inger Östman skrev om vardagen och slitgörat, om besvären att få hästen på tygeln, att rygga och uppföra sig i skänkelvikningarna – och hon skildrade ridningen och hästarna korrekt, så att även den mest fanatiska hästtjej insåg att hon visste vad hon pratade om. Intrigerna var aldrig spektakulära och relationerna, skolan och världen utanför stallet fick också utrymme.

Astrid Lindgren hade rätt som alltid, och böckerna kom att älskas av många, många läsare som kände igen sig. Ridsommar på Västanås (1973) blev en klassiker i genren. Nan Inger Östman återgick så småningom till att skriva ungdomsböcker med allmänna teman. Länge hörde hon till de mest utlånade författarna på biblioteken i Sverige.

Totalt skrev Nan Inger Östman nästan 40 böcker för barn och unga och 1987 belönades hon med Astrid Lindgren-priset. Hon skrev även två omtyckta böcker om att bli äldre och ensam, Ett slags sällskap (1999) och En varm vänskap, (2003). Nan Inger Östman avled den 8 april, 92 år gammal.


Foto: Privat

Läs mer Dölj

Utgivning

More

Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse på sajten. Genom att fortsätta godkänner du att vi använder cookies. Jag förstår