Brännande och självklar högstadieskildring

I skolan står Jessa och Bella och pratar vid skåpen. Jag hejar och Lisa rycker till.
- Varför säger du hej till dem? säger hon när vi kommit en bit bort. Har du glömt hur vi hade det i mellanstadiet?

Liv går andra terminen i sjuan och allt är annorlunda. Hon är inte längre beroende av Jessa och Bella, står inte längre vid sidan av och väntar på att få vara med. I stället hänger hon med sina nya kompisar, fikar och går på fest. Till och med Lisa får vara med ibland, fast hon fortfarande har konstiga kläder och mest pratar om sina hästar. Men det är viktigt att ingen får veta hur det var innan, när Lisa var mobbad och Liv bara stod där och såg på. Vad skulle de andra säga om de visste?

Och hur är det egentligen med Sam i teatergruppen? Han som var Livs kompis från början, men är ihop med Lisa nu. Vill Liv något mer än att bara vara vänner?

Ina Lagerwall skriver inkännande och enkelt om hur det är att stå på tröskeln till tonåren och inte riktigt veta vad man vill. Det är tydligt och rakt på sak, och alla kan känna igen sig i skolmiljön och korridorernas maktspel.

Bara vara vänner är en fristående fortsättning på Vi går varvet som kom 2019 och fick mycket fina recensioner.

Nominerad till Barnradions bokpris 2020!

När bussen stannar vid skolan spanar jag mot cykelstället. JA! Där står Jessa och Bella. Jag hejdar en vinkning, för det skulle se barnsligt ut, och går snabbt förbi Gerhard för att han inte ska prata med mig. Lisa hojtar hejdå till honom och vinkar som ett barn. Jessa viskar något och sedan fnissar de och vänder oss ryggen. Den kalla känslan i magen kommer tillbaka. Ska den första skoldagen bli en sådan dag, en dålig dag, när jag är som luft?

Liv ska börja sjuan men har en stor klump i magen. Hur ska hon vara för att alla andra ska gilla henne? För att kompisarna Jessa och Bella ska vilja vara med henne, för att de ska förstå att hon inte alls är som Lisa, som har gummistövlar på sig i skolan och bara pratar om sina himla hästar? Hjälper det om hon säger att hon är kär i Hannes, fast hon inte alls är det? Eller om hon säger att hon har fått mens, fast hon inte alls har fått det?

Kanske är det bäst att bara stå tyst bredvid och inte säga någonting, vänta tills hon blir inbjuden. Är det här en sådan dag när hon kommer att få vara med?

Långsamt börjar Liv hitta sin plats i tillvaron. När hon lär känna nya människor förstår hon att världen kan vara så mycket mer, att hon kan vara så mycket mer!

Med en lätthet och en självklarhet berättar Ina Lagerwall historien om Liv så att det känns som om man själv är där på plats och upplever allt. Man känner den instängda lukten av högstadieskola och hör ljudet av gummisulor mot blankpolerade golv när grupper av elever trampar fram genom korridorerna och går varvet. En poetisk debut som verkligen känns!