Rabén & Sjögrenbloggen

När Kurt Cobain tog livet av sig pratades det om hans depressioner. Han mådde förjävligt, knarkade som en galning, sköt sig och världen sörjde. Alla pratade om drogerna, precis som de pratade om Jimi Hendrix och Brian Jones och Michael Hutchence och drogerna. Det handlade om artisternas sjukdomar, deras låtar, deras sätt att knarka.

När det pratas om Nico och Whitney Houston och Amy Winehouse och drogerna så används … en annan ton. Det handlar i lika stor utsträckning om dessa artisters utsatthet och personliga sorger, men oerhört sällan om deras eget ansvar. Historierna tar nästan alltid avstamp i vilka män som har lurat på dem narkotikan. Det finns alltid en snubbe att skylla på. Sådana som Bobby Brown och Pete Doherty är for ever evil. Sällan utreds vem som gav dem jungfrusilen. Vem som var den första att bjuda dem på heroinet som fick kroppen att skrika efter mer.

Houston berättade i intervjuer att hon hakade på makens, Bobby Brown, knarkande för kärlekens skull. Han tog droger, hon ville vara på samma nivå. Medberoendet övergick i eget beroende. Att deras trasiga relation var ren misär och att Houston for väldigt illa är fasansfullt, men det är intressant att hon hela tiden utmålas som offer för alla omständigheter. Som om hon inte hade ett val. Som om inte Amy Winehouse hade ett val. Som om alla tjejer som blir knarkare har mindre koll än killarna.

Det finns definitivt samhällsstrukturer som gör det svårare för en del personer att stå emot dominanta typer som upphöjt farlighet till livsstil. Men jag önskar att rapporteringen kring kändisars drogberoende jämnade ut sig lite. Jag vet fortfarande inte vem som introducerade Kurt Cobain till knarket. Det är ingen allmän sanning som har stått i varenda dagstidning.

Om vi alltid betraktar tjejer som personer som skaffar sig drogvanor mot bättre vetande. Om vi alltid ser på killar som smådjävlar utan egen bakgrund.  Om vi alltid skildrar världen på det sättet ger vi inte några människor en ärlig beskrivning. Och ingenting kommer att förändras.

 /Anna Charlotta Gunnarson

Sportlovstider innebär lite extra tid för sport, men även för läsning!
Här kommer några tips:

Varulvar i Storkyrkan, av Martin Olczak

Oksa Pollock: Det sista hoppet, av Anne Plichota

Cirkeln, av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren  

Mikael Engströms ungdomsbok Isdraken Augustnominerades 2007. Nu har det gjorts en film baserad på boken, med premiär 24 februari. En av hans tidigare böcker har även den nominerats till Augustpriset. Vad heter boken?

A. Dogge
B. Svenne
C. Roffe

Mejla ditt svar till tavling@rabensjogren.se senast den 11 mars. Glöm inte att ange din postadress så att vi kan skicka eventuella vinster till dig.   

Jag vill läsa om Whitney Houston. Letar i bokhyllans rocklexikon. Jag har alltid samlat på faktaböcker om musik. Älskar info om turnéhändelser och vad låtarna egentligen handlar om. Det ser säkert ganska endimensionellt ut när uppslagsverken står på rad i hyllan, men jag vill inte plocka bort något enda av dem, för de kompletterar varandra. De är från olika tider och berättar olika historier.

Nu berättar de för mig om Whitney Houston. Framför allt är det Bonniers rocklexikon som säger så mycket att jag måste lägga ner boken i knäet och stirra tomt framför mig. Jag plockar upp den efter en stund och läser igen. Hot Tuna. Howling Wolf. Inget där emellan. Ingen Houston. 80-talets röstmagiker är inte med.

Jag kollar när boken är tryckt. 1990. Jag kollar när den är utgiven. 1987. Samma år släpptes uppföljaren Whitney som sålde många miljoner ex, fixade henne en oöverträffad radda listettor som slog Beatles tidigare rekord och fick priserna att regna över henne. Dessutom – världsstjärna var hon ju redan 1985, när den första skivan kom – så varför är hon inte med i boken? Till och med one-hit-wonder-gruppen Dead or Alive omnämns.

Jag tänker en ursäktande tanke. Rock. Det är ju ett rocklexikon. Whitney höll sig faktiskt till en helt annan genre. Innerst inne anar jag att argumentet inte håller. Något gnager inom mig. Såg jag inte Earth, Wind & Fire fladdra förbi på någon sida? Visst förärades väl Teddy Pendergrass med ett stycke?

Jodå, visst är det så. Jag suckar och slöläser om Teddy Pendergrass. OCH! Döm om min förvåning när jag plötsligt får syn på namnet jag längtat så efter att hitta. I en bisats nämns att Pendergrass har sjungit duett med – Whitney Houston. Jag stirrar tomt framför mig igen.

Bonniers gamla rocklexikon berättar på ett smärtsamt vis om hur vi har sett på kvinnor i musikhistorien. Såhär var det på 80-talet. Det var lättare att se Whitney Houston i ljuset av en känd manlig artist. Där hade hon en tydlig roll. Det enkla svaret på varför hon inte är med i mitt gamla uppslagsverk är förmodligen för att hon var tjej. Att få syn på tjejer verkar nämligen vara något av det svåraste som finns. Det visar historien gång på gång med all oönskvärd tydlighet.

 /Anna Charlotta Gunnarson

Veckan har precis börjat och mina tankar ockuperas fortfarande av Whitney Houston. Tidigare var hon en artist som jag hade ett avståndsförhållande till, men när hon dog kom hon nära. Riktigt nära. Så brukar det ofta vara för mig. Kända personer blir sällan så verkliga som när de dör. Då får jag det slutgiltiga beviset på att de faktiskt har existerat och, när det kommer till kritan, var precis som vem som helst.

How will I know. Första gången jag såg den färgglada videon där sångerskan dansade fram med porlande röst och slarvig tyllrosett över lockarna blev jag helt betagen. Min kompis Erika spelade Whitney Houstons debutalbum till leda, men mitt eget intresse svalnade i takt med att balladerna tog över.

Då Whitneys andra platta kom 1987, slog alla världens listrekord och placerade Houston i nivå med Beatles hade jag redan gått vidare. Synthorgel och wailande var inte min grej och därmed började jag betrakta henne på avstånd, med respekt, men utan att engagera mig.

Jag har dock alltid varit nyfiken när hon har släppt nytt material, just för att hennes röstomfång var så unikt. Hon förfinade de gospeltoner som en gång gudmodern Aretha Franklin hade frälst popvärlden med och paketerade dem i tjusigt 80-talsfodral. Det gnistrade om artisten och virvlade om sången. Ändå är det inte förrän hon är död som hon berör mig i själen igen.

Jag lyssnar på The Greatest Love of All och gråter. För att hon sjöng in den i en tid då droger och våld ännu inte var en del av hennes vardag. För att de pampiga raderna kanske gällde då, men snart bara blev vackra ord att upprepa på världens scener, långt ifrån hennes egen sanning. För att låten blev Whitney Houstons mördspegel – den där som finns i Harry Potters värld och som betraktaren ser sina drömmar uppfyllas i.

I decided long ago, never to walk in anyone's shadows
If I fail, if I succeed
At least I live as I believe
No matter what they take from me
They can't take away my dignity

Whitney, du är verklig nu. Det hjälper inte dig. Men på något vis hjälper det mig att förstå lite mer. Om världen. Om mig själv.

/Anna Charlotta Gunnarson