Rabén & Sjögrenbloggen

  1. I helvetet vet alla vem jag är

    2017-10-11 13:19

    Jag stod i sportbehå och trosor i mitt rum. Jag hade stått så här hundratals gånger tidigare, tusentals. Ändå kändes det som den första.
    Jag böjde mig fram över datorn. Det lilla svarta hålet fixerade mig, hypnotiserade mig. Det växte, det talade till mig, det sa: Gör det! Gör det! Gör det!
    Jag tryckte på inspelning och den lilla lampan började lysa rött.
    (Ur boken I helvetet vet alla vem jag är)

    Fredrik Hardenborg har skrivit flera spänningsromaner för vuxna. Med I helvetet vet alla vem jag är debuterar han som ungdomsboksförfattare. Vi fick en pratstund med Fredrik.

    Barn som tvingas bli vuxna alldeles för tidigt och blir svikna av vuxenvärlden är ett tema som återkommer i dina böcker. Vad var upprinnelsen till den här boken?

    – Det började med att jag plockade upp Caroline Engvalls bok Virtuell våldtäkt som är en intervjubok på ämnet unga tjejers utsatthet på nätet. Den högg tagg i mig och jag tänkte direkt att det här måste jag skriva om. Tjugo sidor in i boken hade jag skelettet till vad som senare skulle bli första versionen av manuset till I helvetet vet alla vem jag är.

    Vad har varit svårast/roligast med att skriva för en yngre publik?

    – Jag tänkte faktiskt inte så mycket på det. Den första versionen hade två huvudroller, en vuxen – styvpappan Max, och Rosanna. Då var det ett vuxenmanus. Men ungefär när Rabén och Sjögren tackade ja till utgivning läste jag igenom allt och insåg att det var två romaner som slogs om samma utrymme. Så jag skar bort Max och behöll Rosanna och det var först då som det blev en ungdomsroman.

    Jag strävar alltid efter att hitta ett bra ämne som kan bilda kärnan i min berättelse, och sedan vill jag skapa så starka och trovärdiga karaktärer som det bara går. Oavsett vem jag skriver för. I helvetet vet alla vem jag är må vara klassad som en ungdomsroman, men jag är övertygad om att vuxna läsare har mycket att hitta här också.

    Vad händer härnäst, blir det fler böcker för unga vuxna?

    – Jag hoppas på det. Jag har massor av idéer och tonåren verkar vara en outtömlig källa till bredden fylld av dramatik och starka känslor.

  2. Kalle Skavank firar 10 år!

    2017-10-04 10:06

    Kalle Skavank och Dilsa är Stockholms södra förorters i särklass coolaste detektiver och ett oslagbart team när det gäller att lösa svåra fall. I höst firar den populära bokserien av Petrus Dahlin, med illustrationer av Sofia Falkenhem, tio år! Vi passade på att ställa några frågor till författaren.


    Foto: Leif Hansen

    Hur fick du idén till deckarserien om Kalle Skavank och Dilsa?

    Varje dag när jag gick till jobbet så passerade jag en kiosk här i Bagarmossen. Så tänkte jag att om man sitter i en kiosk och löser brott så borde man ju kalla sig för kioskdeckare. Och eftersom jag på grund av en nerv som kommit i kläm mellan ett par av småbenen i min vänstra fot hade svårt att gå började jag fundera på hur det skulle vara att sakna en fot eller ha något annat litet handikapp. Vad trassligt livet skulle bli.
    Jag opererade bort nerven, haltade några veckor till och så dök tanken om att skriva en historia om en kille som saknade en fot upp. Att han skulle ha en protes. Då dök namnet Kalle Skavank upp och självklart skulle han sitta i den där kiosken jag passerade varje dag och lösa brott. Så var kioskdeckare Kalle Skavank född.

    Har du någon personlig favorit bland dina fjorton böcker?

    Det är som att fråga mig vem av mina tre barn som är min favorit. Det är ju helt omöjligt att svara på. Man älskar ju alla, fast på lite olika sätt. Alla historier har något jag gillar, men visst finns det vissa scener jag tycker extra mycket om. Som när Kalle blir inlåst i en larmad lägenhet i Tavlan i Tallkrogen eller när Kalle och Dilsa får en bindel över ögonen och blir nertvingade i en källare för att få träffa graffitimålaren som alla letar efter.

    Finns Kalles kiosk i Bagarmossen kvar?

    Ja, den byggdes på femtiotalet och har alltid kallats för "röda kiosken". För några år sedan målade de nya ägarna om den i gult. Det var en liten chock för mig. För hur skulle jag nu hantera det i mina böcker? Det löste jag genom att låta Kalles pappa satsa extra mycket på kiosken inför julen och då målar han om den i gult. "För att det ska märkas att vi satsar", som pappa Magnus säger. Nu har kiosken fått en ny ägare igen. Han heter Sam och håller på att göra om den till en restaurang. Nu är den svart och det kommer att bli jättefint. Men nu vet jag inte hur jag gör längre. Nu får den nog fortsätta vara gul i böckerna. Om inte Kalles pappa säljer den till Sam förstås.

    Hur ska du fira jubiléet?

    Jag hoppas ju förstås på att Cecilia Knutson som är förläggare på förlaget ska bjuda mig och illustratören Sofia Falkenhem på tårta.

  3. ”Pulsen ökar, vi ryser, håller andan.”

    2017-09-26 14:05

    Kerstin Lundberg Hahn skriver böcker som är fulla av spänning och humor och passar utmärkt för högläsning. Inspirationen hittar hon i de uppslukande läsupplevelser hon själv hade som barn.


    Foto: Göran Segeholm

    – Det är ju så med spännande berättelser att de påverkar kroppen som om de vore verklighet. Pulsen ökar, vi ryser, håller andan. När vi säger att vi "kliver in i en berättelse" är det kanske det vi menar, att vi upplever den med både kropp och sinne? Kan jag ge det till en läsare blir jag glad. Jag skriver om vänskap, ensamhet, maktspel, förtryck, kärlek, syskonskap. En del berättelser är realistiska, andra magiska – och spänningen är som ... en smaksättare. Eller en dörröppnare? Välkommen in. Om du vågar.

    Vad har du för litterära förebilder?

    – Hade du frågat den 12-åriga Kerstin hade jag sagt Astrid Lindgren, Sivar Ahlrud (pseudonym som skrev Tvillingdeckarna) och kanske Agatha Christie; miljöerna, stämningarna, humorn.
    Några år senare hade jag framhållit Ray Bradbury och Kurt Vonnegut för det gränslösa och stundom skräckinjagande.
    Mitt vuxna jag håller med, och lägger till Kerstin Ekman, Arundhati Roy, David Almond för ja ... allt.

    Vad är svårast med att skriva spännande?

    – Att hitta rätt balans mellan den yttre spänningen och den som utspelar sig inuti eller mellan huvudpersonerna. Min nya bok, Pojken från längesen, är nog ett bra exempel på det. Det mystiska skåpet och den spöklika stämningen är det som drar in Tove, och läsaren, i det som är berättelsens verkliga kärna: Vad är det som den spöklike pojken vill visa? Vad var det egentligen som hände den där sensommaren 1940?

    Och roligast?

    Mycket. Om vi talar om "spöken" i vid mening så är de ju så otroligt användbara både som stämningshöjare och symboler. Att kunna skrämmas med något som samtidigt bär en djupare betydelse är dubbelt tillfredsställande.

  4. Saga möter kalla kriget

    2017-09-21 11:11

    Andreas Kundler är skådespelare och regissör på Stockholms stadsteater samt medverkar i film och tv (Sameblod, Gåsmamman m.fl.). Lisa Linder är dramatiker, författare och översättare.
    Båda är födda och uppväxta i Stockholm och gick i samma skola som små, men lärde känna varandra ordentligt först på en förberedande teaterutbildning för ca 25 år sedan.


    Fotograf: Göran Segeholm

    För några år sedan fick Andreas en idé om att skriva en övernaturlig spionroman för unga. Ett slags kalla kriget-historia där järnridån går mellan vår levande värld och livet efter detta, i stället för mellan öst och väst. Men eftersom han inte skrivit för barn tidigare frågade han Lisa om hon ville vara med.

    Lisa har alltid velat skriva en lite bredare anlagd ungdomsroman men har inte hittat rätt ingång tidigare. När Andreas kom med sin idé föll allt på plats och Lisa svarade självklart ja.

    Hur skulle ni beskriva er bok Övergångarna?

    En blandning mellan Bröderna Lejonhjärta och John le Carré. Saga möter kalla kriget.

    Vad är landet Verdisia?

    Det är "livet efter detta", vår historias Nangijala. En gång var det en paradisisk plats, men nu har mörka krafter tagit över och förslavat folket. Bara en liten grupp motståndskämpar – De svarta liljorna – sätter sig upp mot makten.

    Har ni några litterära förebilder?

    Den största förebilden för oss har varit Astrid Lindgren, för att hon med så lätt hand lyckas berätta hjärtskärande och gastkramande historier som går på djupet. Det är åt det hållet vi strävar...
    Sen har vi låtit oss inspireras av den mer hårdkokta stilen hos John le Carré, för att hitta spionromankänslan.
    Vi gillar också Maria Gripe och John Ajvide Lindquist som lyckas få det övernaturliga att glida in i vardagen på ett vackert och oväntat sätt.

    Kan ni avslöja något om handlingen i bok två?

    Bok två utspelar sig till största delen i Verdisia, men inte bara. Även den här gången handlar det om spioner, hemligheter, förrädare och djup längtan.

  5. Roligt och tänkvärt om fisar

    2017-09-14 10:00

    Fislandet är en rolig, färgstark och tänkvärd berättelse om det tabubelagda ämnet fisar. Skådespelerskan Cecilia Forss och illustratören Anna Ileby debuterar båda i barnbokssammanhang med denna skruvade berättelse som lär få det mest läsovilliga barn att vilja sträckläsa! Vi fick en pratstund med dem.


    Vi känner dig Cecilia som skådespelare. Hur känns det att även kunna titulera sig författare?

    – Smickrande och lite skönt. Att uttrycka sig i skrift har alltid varit en naturlig ventil för mig, även om jag inte gjort det så ofta i det offentliga rummet.

    Hur fick du idén till Fislandet?

    – Intresset för vad som är tabu, fint eller fult har nog alltid fascinerat mig. Fisar är något naturligt, det bidrar till skratt men det är också extremt skämmigt. Jag upplever att många tjejer/kvinnor lider av problem med magen p.g.a. av den förlegade föreställningen "fina flickor fiser inte", vilket känns helt onödigt! Så det är något jag verkligen önskar ändra på i tidig ålder.

    Har du fått blodad tand?

    – Absolut! Processen från idé till färdig produkt har varit det absolut roligaste jag gjort. Även så lycklig över att fått samarbete med Anna Ileby som verkligen illustrerat boken på ett unikt och liksom ögongodis-aktigt sätt.

    Anna Ileby, du har gjort bokens illustrationer. Vad har varit svårast/roligast med att illustrera Fislandet?

    – Det svåraste var utan tvekan att teckna samma person hela tiden och ändå förstå att det var Märta trots alla olika miner. Jag är van att teckna porträtt och bara en stillbild så att säga så det var väldigt lärorikt att teckna ett helt rörelsemönster. Det roligaste var att klura ut hur man tecknar en fis, inte helt lätt alla gånger!

  6. Jujja Wieslander skriver om vänskap, lek och vardag.

    2017-09-07 10:30

    Att Solgatan 1 är det bästa stället i hela världen, det hör man nästan på namnet. Där bor Hjördis med sin syster, sina föräldrar, katterna Mick och Prick och sin farmor ibland. I Hjördis skildras vänskap, lek och vardag, precis så rysligt, roligt och spännande som det kan vara. Och bakom namnet Hjördis finns en av våra mest älskade barnboksförfattare – Jujja Wieslander.


    – Hjördis är mitt eget namn, men så länge jag minns har jag haft smeknamnet Jujja, berättar Jujja Wieslander. Jag gillade inte namnet Hjördis. Jag tror att alla barn har ett mycket speciellt förhållande till sitt namn och det var faktiskt laddat för mig att se det stå där på bokens omslag. Nästan så jag kände mig lite generad. Visst är det märkligt?

    Boken är full av fantastiska detaljer som verkligen väcker Hjördis värld till liv – en hemlig ask med hemska lappar, farmoderns prinsesshår, ett slitet fårskinn som heter Geta och mycket mer. Är något av detta plockat från verkligheten? Bygger boken på din egen uppväxt?

    – Jag har försökt att skriva med stoff från min egen uppväxt. Men som författare så har man som uppgift att gestalta sin berättelse för att den ska bli levande. Vad som verkligen hände? Är det intressant egentligen? Men att min farmor hade ett långt vackert hår och att jag hade ett gammalt fårskinn som hette Geta i sängen, det kan jag svära på är alldeles sant.

    – Jag har mycket starka bilder från huset, gården, mina kompisar, mammas kläder, men minnena är ljud, smaker och lukter – allt sånt som jag som barn upplevde med mina sinnen. Men när det i skrivandet kom till repliker och starka känslor var det som en stumfilm. Vad SA vi egentligen? Hur pratade vi? Och känslorna, ja en del kom faktiskt fram i skrivandet, till min stora förvåning. När jag skrev kapitlet där Hjördis förlorar sin katt reste sig håret på armarna, tårarna rann och jag var helt genomsvettig.

    Hur var det att växa upp där du gjorde?

    – Den här första boken om Hjördis utspelar sig på en bakgård. Det var min lekplats. Som vuxen återvände jag dit, mindes huset med kallvatten i köket och såg en liten asfaltplätt inklämd mellan några stenhus. Mitt vuxna jag såg en fattigmiljö. Men barnets minnen som finns bevarade i mig vet att det var en underbar plats att växa upp i. En stor hoper ungar som hörde samman som en kropp. Vi var fria och skyddade på samma gång, gården var vårt rum och Berget intill en stor varm rygg där vi klättrade. Vi bestämde våra lekar själva. Vi lekte och lekte och lekte. Pedagogiken från föräldrarna, som var trångbodda var enkel: Gå ut och lek, kom in och ät!

    Hur kommer det sig att du skriver den här boken nu, du har ju varit verksam länge?

    – Jag har hittills mest skrivit för de små barnen, men det är leken som är viktigast för mig. Jag insåg att jag hade en hel del lekstoff att hämta ur min egen uppväxt och tycker det var roligt att försöka gestalta det. Återstår att se om barnen idag kan tycka det är kul att läsa. Det är mycket som skiljer början av femtiotalet och nu. Eller är det kanske inte det, när det gäller barns lek?
    -----------