Med sorg i hjärtat lämnade vi Tacuarembo igår morse. Vi hängde där i tre dagar. Mitt konstiga ben fick vila och beter sig nästan normalt igen. På lördagen hoppade vi in i en taxi utrustade med en lapp och någon slags adress till en utlovad rodeo. Damen som körde smattrade på, en flod av spanska sköljde över oss, mitt "no comprende espanol" brydde hon sig inte om alls. Den lilla lappen tog oss ut ur staden och in på en av de sandiga guppiga vägarna, förbi områden med småhusbebyggelse och vidare. Det blev glesare mellan husen, hästarna fler, floden av frågor från framsätet ökade i intensitet. Jag envisades med min rodeo och mina cavallojs, min criolla etc. Hon var inte imponerad men på gott humör. Hon frågade om det var någon slags religiös tillställning vi skulle på.
En farbror med häst och vagn stirrade förundrat in genom bilfönstret på de tokiga damerna i baksätet men han gav vidare ledtrådar och vi guppade iväg igen.
När taxidamen tog sig igenom en otroligt smal passage över ett boskapsgaller kändes utflykten rätt oplanerad och osäker. Men mannen på den första gården pekade glatt bortåt den sandiga vägen, även om han skakade lätt på huvudet då vi for vidare.
Vägen tog så slut, framför oss hade vi de typiska sockerlådshusen i sten och cement, en rörig gårdsplan och tre förundrade gauchos som kom vaggande emot oss. Dock fattade de snart "galoppen" log och skrattade och bekräftade att rodeo det skulle det minsann bli nästa dag klockan nio. För att vara alldeles säkra på att vi förstod höll de upp nio fingrar i luften och vi fick repetera. Damen i taxin var precis lika belåten som männen och vi vände om för att köra tillbaka till stan. Jag fick en bestämd känsla av att djungeltelegrafen skulle gå het under eftermiddagen, boto del campos (stövlar (tror jag) skulle putsas och det bästa paret Pamperos (ridbyxor - otroligt sköna och pösiga men ändå stiliga då man sitter till häst) tas fram ur lådorna. Här skulle bli en rodeo av sällan skådat slag ...
Tacuarembo nådde nu värmerekord för säsongen, svetten rann medan vi under den vanliga förvirringen lyckades komma överens med taxi damen om att hämtas halv nio nästa morgon för att köras till samma adress av hennes ställföreträdare.
Vi packade, släpade oss runt, svettades, drack vin och väntade på vårt lilla hostel, som för övrigt var lite grann som jag kan föreställa mig ett det skulle vara att bo i en resonanslåda. Stadens alla ljud fick liksom extra klang på den lilla gården och kvälls och nattnöjet i staden verkade vara att köra runt runt, tuta, och gasa. Vid tvåtiden på natten brakade ovädret lös, vinden slet i plåttaket och regnet formligen hällde ner. Låg och höll tummarna för att det skulle passera, ge plats åt solen och rodeo men det hände inte. Kändes snöpligt men vi hade inget annat att välja på än att ge oss av. Möjligen flyttas rodeon till nästa helg, vad vet vi och den tiden har vi inte.
Tillbringade sen hela dagen på resande fot. Via Montevideo nådde vi La Paloma vid Atlantkusten klockan elva på kvällen. Vi har nu checkat in på ett otroligt gulligt litet hotell precis vid havet. Det kostar inte mer än 200 per person med frukost - här är lågsäsong fortfarande och mycket att välja på. Lågtrycket ser ut att lätta. Jag laddar för insamling av information av hästaktiviteter i området men måste erkänna att det mest av allt var längtan till havet som avgjorde. Dessutom känns det som om allt utöver det som redan hänt blir en bonus. Jag har en stark känsla av det jag upplevde med hästarna och boskapen på ranchen/ estancian och tror att den kommer att bära. Vi jobbade verkligen otroligt hårt under de fem dagar vi var där. Förutom ca 6 timmar ridning per dag hjälpte vi till med djuren. Vi drev hem och avmaskade får och kor, klippte får, märkte kalvar, samlade in alla nyfödda kalvar (ca två till tio dagar gamla) som var spridda i en enorm hage och såg till att de fick antiseptisk kräm på resterna av navelsträngen.
Livet som gaucho är ingen sinekur, att stå i hettan och baxa med en flock tvåhundrafemtio får kunde kännas rätt oöverstigligt. Det var honlammen som skulle behandlas, de hade fått svansen borttagen vid ett tidigare stadium (glad att jag inte var med då) och på så sätt var de lätta att urskilja och jobbet gick ut på at kasta sig över närmaste svanslösa varelse, ta ett brottargrepp runt frambenen och hysta upp den så att den satt på rumpan mellan ens egna ben - bara som en liten smak av vad vi kunde hålla på med.
Livet går vidare - ljudet av vågorna utanför fönstret är meditativt - vi vilar oss i form - snart väntar Buenos Aires och "sophästarna". Fortsättning följer.
/Lin