Händelserna i min debutroman Söta pojkar är bara på låtsas bygger på min dagbok från första året i gymnasiet. Romanen handlar om sextonåriga Ella som bor i en småstad men drömmer om att bli skådis på Dramaten och dansös på en nattklubb i Berlin, när hon inte fantiserar om hur det skulle varit att ha sex med någon i The Beatles under 60-talet.
Jag har nog alltid önskat att livet var mer som i en film eller roman. Fortfarande trivs jag bäst när jag är på ett kafé som känns precis som ”Twin Peaks” eller en bar som leder tankarna till ”Den store Gatsby”. Det beror inte på att jag inte är nöjd med mitt liv. Men konst och fantasier gör världen större och tar bort tråkhinnan från vardagen.
Min roman handlar mycket om drömmar men också om relationer med kompisar och föräldrar. Och om sex. Ella är närmast besatt av snygga killar: poppojkar med långa luggar, fyrkantiga glasögon och jeans med uppvik.
Uppmärksamheten från dem ger henne en söt maktkänsla i kroppen, den får det att rusa runt i magen och gör henne varm och kall på samma gång. För att inte tala om den där första kyssen när han äntligen lutar sig fram och det känns som om huvudet ska explodera, det bultar mellan benen och knäna viker sig. Men hon tröttnar fort – egentligen är hon inte besatt av sex utan snarare av själva erövringen och förälskelseruset.
Så varför skriva om en sextonårig tjej som knullar runt? Jag hade kunnat svara att det är för att unga tjejer (och killar) behöver en motvikt till porrfilmer och romantiska komedier. Att det behövs någon som skriver ärligt om sex från hjärtat, utan att försöka vara varken porrig eller moraliserande. Men det är bara halva sanningen. Framförallt skriver jag om det för att det är så himla roligt. Sex får oss att krypa ur våra civiliserade skal, och det är just brytningen mellan artigt konverserande och stönande djuriskhet som jag tycker är intressant. Hur folk ena stunden pratar jobb och nästa sliter av sig kläderna och sitter och ligger på varandra.
/Moa Eriksson Sandberg