Veckan har precis börjat och mina tankar ockuperas fortfarande av Whitney Houston. Tidigare var hon en artist som jag hade ett avståndsförhållande till, men när hon dog kom hon nära. Riktigt nära. Så brukar det ofta vara för mig. Kända personer blir sällan så verkliga som när de dör. Då får jag det slutgiltiga beviset på att de faktiskt har existerat och, när det kommer till kritan, var precis som vem som helst.
How will I know. Första gången jag såg den färgglada videon där sångerskan dansade fram med porlande röst och slarvig tyllrosett över lockarna blev jag helt betagen. Min kompis Erika spelade Whitney Houstons debutalbum till leda, men mitt eget intresse svalnade i takt med att balladerna tog över.
Då Whitneys andra platta kom 1987, slog alla världens listrekord och placerade Houston i nivå med Beatles hade jag redan gått vidare. Synthorgel och wailande var inte min grej och därmed började jag betrakta henne på avstånd, med respekt, men utan att engagera mig.
Jag har dock alltid varit nyfiken när hon har släppt nytt material, just för att hennes röstomfång var så unikt. Hon förfinade de gospeltoner som en gång gudmodern Aretha Franklin hade frälst popvärlden med och paketerade dem i tjusigt 80-talsfodral. Det gnistrade om artisten och virvlade om sången. Ändå är det inte förrän hon är död som hon berör mig i själen igen.
Jag lyssnar på The Greatest Love of All och gråter. För att hon sjöng in den i en tid då droger och våld ännu inte var en del av hennes vardag. För att de pampiga raderna kanske gällde då, men snart bara blev vackra ord att upprepa på världens scener, långt ifrån hennes egen sanning. För att låten blev Whitney Houstons mördspegel – den där som finns i Harry Potters värld och som betraktaren ser sina drömmar uppfyllas i.
I decided long ago, never to walk in anyone's shadows
If I fail, if I succeed
At least I live as I believe
No matter what they take from me
They can't take away my dignity
Whitney, du är verklig nu. Det hjälper inte dig. Men på något vis hjälper det mig att förstå lite mer. Om världen. Om mig själv.
/Anna Charlotta Gunnarson