Förra boken, Välkommen hem, handlade om en tjej så det ska den nya inte göra.
Och den handlade om att bli kär så det ska den nya inte göra.
Och den handlade om såna som går på gymnasiet så det ska den nya inte göra.
När jag försökte tänka tillbaka och komma ihåg hur jag fick idén till min nya bok, Som om jag frågat, kändes det som att jag mest hade tänkt på INTE. Hur den INTE skulle vara eller INTE skulle innehålla. Och jag vet inte, men det låter ju rätt negativt liksom? Hur får man idéer från det?
Men det här är min sjätte bok och jag har fattat att alla mina idéer beror väldigt mycket på just såna här inte:n. Hittills har jag alltid till exempel skrivit varannan tjej / varannan kille som huvudperson. Och om en bok haft mycket kärleksfokus och förälskelse så har den som kommit efter sen inte alls haft det.
Det är förmodligen för att jag tänker så himla mycket på huvudpersonerna och vad de går igenom när jag skriver, och för mig tar en bok ungefär ett år. Efter det året är man (jag!) ju ganska less och vill få in något fräscht och nytt. Inte börja tänka på ännu en berättelse om en tjej som blir kär i en kille. Uuugh … Been there, done that, NOT doing it tomorrow.
Så den nya då. Högstadiet. Helt nytt för mig! En kille som börjar nian. Han har ingen tjej. Han är inte kär i någon tjej heller. Det han har är två bråkande föräldrar som han känner kommer att säga ”John, vi måste prata” när som helst och så berättar de att de ska skiljas. Han ser inte fram emot den stunden.
Han har också en bästis i klassen, Lukas, som rätt nyligt blivit ihop med Johns bästa granne, Saga. John känner sig väldigt utanför i den konstellationen. De känns inte alls som hans kompisar längre, utan de är bara ”ihop” och pojkvän / flickvän. Och han är bara ingen speciell och ensam.
En deppig kille alltså. Det är en himla bra start, tycker jag. Deppiga killar = my favorite.
Jag får ofta frågan när jag är ute i skolorna om jag inte ska skriva något med vampyrer eller fantasy eftersom det är så poppis. Tyvärr får jag aldrig såna idéer. Jag sitter ibland och försöker klura. ”En tjej träffar en kille. Han är skitsnygg. Han är vampyr. Och då …??” Näää, inget händer. Inga bilder ploppar upp i huvudet.
Men om jag tänker: deppig kille. Föräldrarna bråkar. Han är skitavundsjuk på sin kompis. DÅ! Det är bara att greppa anteckningsblocket och börja spalta upp allt som kommer.
En hel hög med inte:n och sen totalrealism och lite depp. Allt som behövs.
/Johanna Lindbäck