Igår smög jag in på en bokaffär. (Akademibokhandeln i Skrapan för att vara exakt.) Styrde stegen rätt mot barn&ungdom. Tog ett djupt andetag. Höll tummarna. Scannade sen hyllorna fram till bokstaven L, och JA, den fanns. Uppackad och till salu. ÄNTLIGEN.
Så jag halade fram mobilen, tog ett kort och instagrammade härligheten. But of course.
Nu är Som om jag frågat ute. Och om några veckor är det recensionsdag.
Är det läskigt? Jo, alltid lite. Men jag är inte supersupernervös så att jag inte kan sova eller äta. (Jag kan alltid äta.) Det här kanske är famous last words, och det kanske beror på att jag hittills fått väldigt bra recensioner. Alltså, allt jag läst om mina böcker har ju absolut inte varit ”älskar den, bästa boken jag nånsin läst!”, men överlag har det varit väldigt bra. Så jag vet inte riktigt hur det känns att bli totalsågad. Förmodligen skithemskt.
Det läskiga är att böckerna blir klara så himla tätt inpå, så jag har aldrig speciellt mycket distans till dem när reccarna börjar trilla in. Och det betyder att jag är sååå lättpåverkad. Om jag läser någon som klagar på si eller så ena dagen håller jag helt med den personen. Och sen nästa dag läser jag någon annan som hyllar, och då håller jag med det. Jag är som en vindflöjel. Först efter ett halvår, minst!, kan jag ha en liten mer objektiv syn på mina egna verk.
Men det jag hoppas nu, och alltid, är att det ska kännas när man läser. Jag gillar böcker där man börjar bry sig om huvudpersonerna, så såna vill jag också skriva. Och sen hoppas jag att det ska vara en blandning av allvar och humor. Att inte bara jag suttit där och fnissat åt något som ingen annan fattar. Och så hoppas jag att jag fått fram mänskliga karaktärer. Inga perfekta, fantastiska varianter som aldrig gör fel, för så är ju ingen. (Och tråkigt blir det med dessa svartvita skapelser.) De ska vara ungefär som man är själv, ibland på topp och ibland … inte lika topp.
Åh, hoppas helt enkelt att ni gillar John, och hans pappa och mamma, och Line, och Erik, och Saga och alla! Och prästen i ”Sjunde himlen”!
/Johanna Lindbäck