Lena Sjöberg: Nästan osynliga artister som vill dricka blod

Tillbaka till bloggen
2013-02-18 09:03
Kategorier:

Det började med några foton på nätet, som jag snubblade över när jag googlade efter någonting helt annat. På fotona syntes cyklar, minimala vagnar med tygtak, färgglada karuseller och kanoner. Mellan decimeterhöga stolpar dinglade trapetser och romerska ringar. Det var cirkusvärldar i miniatyr. Vissa så små att de rymdes inuti en resväska.


Loppcirkus i koffert från samlaren Walter Noon.

Jag vet inte hur mycket du har funderat över själva fenomenet loppcirkus tidigare, men kanske har du, liksom jag, tänkt att alltsammans borde vara på låtsas. Att cirkusdirektörerna ger sken av att domptera loppor, och att anledningen till att själva huvudpersonerna inte syns, är att de helt enkelt inte finns. Det var i alla fall vad jag trodde innan några svartvita filmsekvenser på YouTube bevisade motsatsen. Med egna ögon kunde jag se hur loppor gick på lina, hur de cyklade på trehjulingar, och hur två lopplag spelade fotboll på en liten fotbollsplan med mål och allt. I och med detta slogs dörrarna till den fantastiska loppcirkusvärlden upp på vid gavel, och innan jag visste ordet av hade jag blivit biten.

Det dröjde inte länge förrän jag var uppslukad av tankar på specialbyggda trailers, kringflackande cirkusliv, juvelerarkonst på mikronivå och stenhårda auditions. Jag hittade fler bilder, blogginlägg och gulnade tidningsurklipp och snart hade jag lärt mig var de bästa artisterna fanns (på Jylland), hur de skulle utfordras (med blod) och vad som skiljer en framgångsrik jonglör från en bollkonstnär utan framtidsutsikter (benlängden).

Jag började att lusläsa instruktioner om hur man tillverkar den mest nödvändiga av loppattiraljer, nämligen den minimala sele av finaste platinatråd vilken knyts runt loppans hals. Och låses med den speciella lopp-seldonsknopen! I platinatråden kan man sedan fästa allehanda åkdon och plymer och säkerhetslinor.

Jag försjönk i fantasieggande affischer vilka utlovade de mest hisnande konster och trix. Och så följde jag i spåren efter Signor Bertolotto´s Extraordinary Exhibition of the Industrious Fleas, en av de allra första loppcirkusföreställningarna, som på 1830-talet turnerade genom Storbritannien, Europa och Amerika. Bertolottis väldresserade loppor drog vagnar efter sig, hämtade vatten från en brunn och spelade upp träffsäkra parodier på ämnen som låg i tiden. Bertolotto & Co blev så populära att cirkusdirektören själv så småningom skrev en bästsäljare om sig och sina nästan osynliga kompisar.


(T.v.) Affisch från Signor Bertolotto och hans utbildade loppors framgångsrika turné. (T.h.) Bästsäljaren Notes, observations and interesting anecdotes av L. Bertolotto.

Och nu är jag där igen. I loppcirkusvärlden istället för på jobbet. Nu måste jag ta en paus från dagdrömmandet och få något gjort vid ritbordet istället. Men i morgon, då ska jag berätta om Willy och Else, och om Chingling Foo och miss Babette.

Tills dess, bildgoogla ”Flea circus”, och en ny värld ska öppna sig.  Eller förresten, låt bli. Man vet faktiskt aldrig var det slutar...


Vagn dragen av Samson the Magnificent på Mac Brother’s Flea Circus.


Biljett från Professor Ronski’s Flea Circus, Blackpool, 1930.


Affisch från Egypten.

/Lena Sjöberg

Lena Sjöberg är aktuell med boken Cirkusloppor på luffen

Skriv en kommentar


På  rabensjogren.se vill vi att du tar del av vårt regelverk för blogg-kommentarer innan du skickar din kommentar. Regelverket hittar du här >>.

Jag godkänner Rabén & Sjögrens policy för bloggkommentarer.

Bild för användarverifikation