Dialoger som (nästan) ägt rum i verkligheten. Del I: På vandrarhemmet.

Tillbaka till bloggen
2013-04-22 08:27
Kategorier:

Tänk dig att du tar in på ett fint, gammalt vandrarhem invid en sjö. Allt är välskött och frukosten ekologisk. Runt omkring ligger grönskande skog och allt är frid och fröjd. Tänk dig att du är författare och har tagit in där ett par dygn för att skriva i lugn och ro. En regnig eftermiddag dyker vandrarhemsvärden upp i köket.

Vandrarhemsvärden: Hur går det med skrivandet, då?

Du: Jodå, bra. Det är nästan tur att det regnar så jag inte blir frestad att gå ut i solen.

Vandrarhemsvärden: (Torkar av diskbänken och ler) Förresten, du är inte mörkrädd, va?

Du: Nej då. Hurså?

Vandrarhemsvärden: Jo, för du är den enda gästen här ikväll.

Du: (Småskrattar självsäkert) Äsch då, det är ingen fara.

Vandrarhemsvärden: Jamen bra. Då låser jag dörrarna här ikväll och så vet du om att du är ensam i huset.

Du: Visst. Bra.

Tänk dig sedan att du går uppför trappan och genom korridoren, förbi alla de andra dörrarna, till ditt rum. Du slår dig ner framför datorn och återupptar skrivandet. Tänk dig att det regnar ihållande hela eftermiddagen, så där så att det blir mörkt nästan innan det är kväll. Och sedan blir det kväll.

Du stänger av datorn och går till sängs. Det är tyst. Regnet upphör och då blir det ännu tystare. Du tänker på att du är ensam i huset. Det ska ju vara tyst då, eller hur? Fast å andra sidan vet du ju att gamla trähus knäpper och knakar. Du ligger och lyssnar ut i tystnaden fast du egentligen tycker att du är fånig.

Frågan är – somnar du lugnt och fridfullt?

Nästan precis så där var det när jag åkte på skrivardagar en sensommar för knappt två år sedan. Jag höll ju på med en helt annan bok, men den där ganska sömnlösa natten (jo, jag erkänner, jag ÄR mörkrädd) föddes nog det första fröet till det som skulle bli min första ungdomsbok.

Och historien rullade igång så snart jag började ta reda på mer om svenska vandrarhem och deras historia. Mer än ett byggdes en gång i tiden som koloni dit sjukliga eller behövande barn fick åka några sommarveckor för att äta sig feta och glada.

Hm … lät inte det där lite som Bockarna Bruse, plötsligt? Varför inte. Barnkolonin kan också läsas som en saga – en skräcksaga.

/Kerstin Lundberg Hahn

Skriv en kommentar