Berättelsen om Vina Vinas tillkomst

Tillbaka till bloggen
2017-02-16 12:39

Jag skrev en text. Den byggde på intryck och känslor av ett möte med en tre-fyraåring en sommardag. Han ägnade sig åt en rätt typisk syssla för ett barn i hans ålder. Lek med en pinne.

Under hösten letade jag och min förläggare Moa efter i en illustratör. Jag sa: Det måste vara nån som förstår sig på pinnar! och menade förstås någon som förutom att vara en skicklig illustratör, också vet hur grundläggande och väsentlig en sån lek kan vara.

Vi hittade Lotta Geffenblad. Lycka!

Det enda som fanns före denna text var själva namnet: Vina Vina. Det var fröet, ett sparat namn, taget ur ett barns mun. Jag ville att Vina Vina skulle vara ett barn, en pojke men inte ett vanligt svenskt förskolebarn. Vina Vina finns i utkanten av verkligheten. Det är vad Lotta fick veta.

Lotta tyckte om texten men skulle just fara iväg på en långresa. På det där drastiska förlagsplanerande viset måste omslaget till boken komma bums. Det lovade hon. Sen for hon.

Jag väntade och väntade. Och väntade lite till. Som en gravid. Så kom det ett mail. Jag öppnade det och tittade. Och tittade. Jag kände hur ett leende sakta spred sig över mitt ansikte. Jaså SÅ ser du ut min lille vän! Det var som att se sitt nyfödda barn. Från mina ord och Lottas bild föddes en helt ny person. Jag blev omedelbart kär. Han är faktiskt ett litet under. Ett barn som vi båda kommer att älska för att det är vårt. Som kliver ut som sin alldeles egna person och tar för sig av världen.

Nu hade han fått liv. Och lite miljö. Jag behövde omedelbart veta, hur ser till exempel hans lilla säng ut? Visst har han väl en sån? Bor han i skogen? Oj oj. För att få reda på det var jag tvungen att fortsätta att skriva om honom.

Efter långt om länge kom Lotta Geffenblad tillbaka från sin långresa och hade tid att illustrera berättelsen om Vina Vina, hans pinne och mötet med vargen. Jag fick fortsätta att vänta på bilder. Undra och fundera. I det här läget sitter man som författare med hjärtat i handen. Arbetet mellan författare och illustratör bygger sannerligen på ömsesidigt förtroende. Man kan ju inte komma och säga: Så där ser det inte ut. Texten och bilden är en gemensam skapelse.

Jag vill att Vina Vina ska gestalta själva leken. Den som alltid vistas både i verkligheten och i barnets fantasi. Och som så mycket av de små barnens fysiska lekar som utspelas på marken, med stenar och lera och vatten, ville jag att han skulle finnas där.

Så kom Lottas bilder. Hon hade fattat PRECIS! Hela lilla personen VinaVina, hans kroppsspråk och minspel, hans miljö... så förenklat och fantasifullt. Allt det som jag inte kunde se framför mig hade hon gestaltat. Och min allvarliga fundering över hur han bor, hade hon löst alldeles, alldeles underbart. Jag skrek rakt ut av lycka.

Nu vet vi hur han ser ut och hur han är klädd. Han har stövlar, prickiga byxor och en rolig mössa. Är det en citron? Han bor i en liten husvagn som står i en skog, kanske vid en strand. Vina Vina ser nästan ut som ett litet troll. Men han är en pojke i tre-fyraårsåldern och som barn i den åldern, full av undersökande intelligens. Han prövar och leker – lite ensam, tills han träffar vargen. Boken kom att heta Vina Vinas vargpinne.

Jujja Wieslander
---------
Sedan Vina Vinas vargpinne (2013) har det kommit ytterligare fyra böcker om Vina Vina: Vina Vinas vän, Vina Vina springer fortare än flugan, Vina Vinas vinter, Vina Vinas födelsedag.

Skriv en kommentar