Jujja Wieslander skriver om vänskap, lek och vardag.

Tillbaka till bloggen
2017-09-07 10:30

Att Solgatan 1 är det bästa stället i hela världen, det hör man nästan på namnet. Där bor Hjördis med sin syster, sina föräldrar, katterna Mick och Prick och sin farmor ibland. I Hjördis skildras vänskap, lek och vardag, precis så rysligt, roligt och spännande som det kan vara. Och bakom namnet Hjördis finns en av våra mest älskade barnboksförfattare – Jujja Wieslander.


– Hjördis är mitt eget namn, men så länge jag minns har jag haft smeknamnet Jujja, berättar Jujja Wieslander. Jag gillade inte namnet Hjördis. Jag tror att alla barn har ett mycket speciellt förhållande till sitt namn och det var faktiskt laddat för mig att se det stå där på bokens omslag. Nästan så jag kände mig lite generad. Visst är det märkligt?

Boken är full av fantastiska detaljer som verkligen väcker Hjördis värld till liv – en hemlig ask med hemska lappar, farmoderns prinsesshår, ett slitet fårskinn som heter Geta och mycket mer. Är något av detta plockat från verkligheten? Bygger boken på din egen uppväxt?

– Jag har försökt att skriva med stoff från min egen uppväxt. Men som författare så har man som uppgift att gestalta sin berättelse för att den ska bli levande. Vad som verkligen hände? Är det intressant egentligen? Men att min farmor hade ett långt vackert hår och att jag hade ett gammalt fårskinn som hette Geta i sängen, det kan jag svära på är alldeles sant.

– Jag har mycket starka bilder från huset, gården, mina kompisar, mammas kläder, men minnena är ljud, smaker och lukter – allt sånt som jag som barn upplevde med mina sinnen. Men när det i skrivandet kom till repliker och starka känslor var det som en stumfilm. Vad SA vi egentligen? Hur pratade vi? Och känslorna, ja en del kom faktiskt fram i skrivandet, till min stora förvåning. När jag skrev kapitlet där Hjördis förlorar sin katt reste sig håret på armarna, tårarna rann och jag var helt genomsvettig.

Hur var det att växa upp där du gjorde?

– Den här första boken om Hjördis utspelar sig på en bakgård. Det var min lekplats. Som vuxen återvände jag dit, mindes huset med kallvatten i köket och såg en liten asfaltplätt inklämd mellan några stenhus. Mitt vuxna jag såg en fattigmiljö. Men barnets minnen som finns bevarade i mig vet att det var en underbar plats att växa upp i. En stor hoper ungar som hörde samman som en kropp. Vi var fria och skyddade på samma gång, gården var vårt rum och Berget intill en stor varm rygg där vi klättrade. Vi bestämde våra lekar själva. Vi lekte och lekte och lekte. Pedagogiken från föräldrarna, som var trångbodda var enkel: Gå ut och lek, kom in och ät!

Hur kommer det sig att du skriver den här boken nu, du har ju varit verksam länge?

– Jag har hittills mest skrivit för de små barnen, men det är leken som är viktigast för mig. Jag insåg att jag hade en hel del lekstoff att hämta ur min egen uppväxt och tycker det var roligt att försöka gestalta det. Återstår att se om barnen idag kan tycka det är kul att läsa. Det är mycket som skiljer början av femtiotalet och nu. Eller är det kanske inte det, när det gäller barns lek?
-----------

Skriv en kommentar