Omslagsbild: Djupa Ro

Läsålder: Unga vuxna

Utgivningsdatum: 2015-09-16
Recensionsdatum: 2015-10-05
ISBN: 978-91-29-69638-7

Djupa Ro

"Jonathan är död."
Luddes röst bröts.
"Dom hittade honom igår. Vi måste åka hem."

Jag vet inte om det går att vänja sig. Om det blir lättare för varje gång man tänker på det. Det verkar inte så. I över en vecka har jag spelat upp den där scenen i mitt huvud nu, och tänkt på den röda Adidasjackan i lågorna. Ändå är det som att få en smäll på käften varje gång.

Jonathan är död.
Dom hittade honom igår.
Vi måste åka hem.
Det blir aldrig normalt.


I det lilla småländska samhället Ingelstad hittas nittonåriga Jonathan död. Det är mitt i sommaren, och hans kropp ligger livlös vid Djupa Ro. När beskedet når de närmsta fyra vännerna återvänder de en efter en till sin barndomsort, och samlas igen för första gången på nästan ett år. På pappret är det för att gå på begravningen. Men egentligen handlar det nog minst lika mycket om att överleva.

David, Tove, Ludde, Paula och Jonathan har alla vuxit upp här. På en plats där alla känner alla har de sett varandra spela fotboll, hångla och halsa folköl på badplatsen. De har sett varandra längta bort, och de har sett varandra stanna kvar. Ändå finns det så mycket de aldrig delat. Så mycket de aldrig pratat om.

Och ryktena färdas snabbt här. Det är mycket som är svårt att ta in. Jonathan drunknade. Han fastnade under bryggan och kom inte loss. Vad skulle han ens bada för? Ensam? Mitt i natten?

Djupa Ro är en berättelse om vänskap, sorg och små samhällen. Om gamla minnen, nya känslor och hemligheter som sakta sipprar fram när man skrapar lite på ytan.

Mer om författaren
"Det här är en berättelse som jag inte ville skulle ta slut."
dagensbok.com
"Det här är en berättelse som jag inte ville skulle ta slut."
dagensbok.com
"Lisa Bjärbo lyckas skriva om det svåra för både ung och gammal" /Jönköpings-Posten "Det kan vara svårt att skriva om stor sorg och kärlek utan att det blir platt och patetiskt. Lisa Bjärbo lyckas i Djupa Ro", en ungdomsroman som kan läsas av både unga och vuxna."
"Lisa Bjärbo lyckas skriva om det svåra för både ung och gammal" /Jönköpings-Posten "Det kan vara svårt att skriva om stor sorg och kärlek utan att det blir platt och patetiskt. Lisa Bjärbo lyckas i Djupa Ro", en ungdomsroman som kan läsas av både unga och vuxna."

NYHETER

Böcker till tröst

Vårt behov av tröst är omättligt, skrev en gång Stig Dagerman. Livet rymmer både glädje och sorg och ibland behöver vi, unga som gamla, ord och berättelser som kan förmedla hopp och meningsfullhet.

Illustratör: Per Gustavsson
65 kr Bok - Flexband
Utgiven: september 2015
55 kr Bok - Pocket
Utgiven: januari 2018
116 kr Nedladdningsbar bok - E-bok
Utgiven: september 2015

"Är det du som är författaren, eller? Är du känd? Är du rik? Varför skriver du böcker? Är det inte skitjobbigt att hålla på att skriva hela tiden? Och förresten… vad tar din sambo i bänkpress?”

Jag är ute en hel del på skolor nu för tiden. Och pratar om det här med att jobba som författare. Mest träffar jag elever på högstadiet och gymnasiet. Det är kul. Jag får många bra frågor. Så här brukar jag svara, ungefär:

Ja, det är jag som är ”författaren”. Fast jag tycker fortfarande att det känns skrytigt att använda mig av det ordet. Varje dag när jag går till mitt kontor är jag lite rädd att någon ska komma på mig, syna min bluff och bara: ”Ursäkta mig, sa du författare? Vem tror du att du är egentligen? Strindberg? Dostojevskij? Freaking Shakespeare? VAR GOD LÄGG DIG I KORGEN!!!” Jag övar flitigt på att komma över den där känslan. Det går framåt.

Jag är inte särskilt känd, och verkligen inte speciellt rik. Jag skriver böcker för att jag älskar att göra det, och för att jag kan. Det är fantastiskt roligt och lätt varannan dag, och fantastiskt jobbigt och svårt resten av dagarna. Jag har alltid skrivit. Jag kommer nog alltid att fortsätta skriva också. Det spelar ingen roll att det är skitjobbigt rätt ofta, för jag kan ändå inte låta bli. Redan när jag var tre äpplen hög sa jag att jag ville bli författare. (Eller möjligen jobba i materialrummet på en skola.) (Det fanns ju så många fina pennor i olika färger där.) (Och helt nya anteckningsblock!) (Fast ingen personal, dock.) (Så det blev ju svårt.) Jag var inte så häftig som barn. Jag är nog inte så jättehäftig nu heller. Men jag är verkligen väldigt stolt över att mitt namn står på framsidan av flera stycken böcker vid det här laget. För det, gott folk, tycker jag ändå är rätt coolt.

P.S. Min sambo ”tar inte i bänkpress med tång”, säger han. Vad nu det har med något att göra.

-----------------------------------------------------

Lisa Bjärbo är född 1980 och uppvuxen utanför Växjö. Hon är journalist, författare och bloggare, och bor numera i Stockholm.

-----------------------------------------------------

Priser och utmärkelser:

Nils Holgersson-plaketten för Allt jag säger är sant (2013)

Mer om författaren

Fler titlar av samma författare

More

Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse på sajten. Genom att fortsätta godkänner du att vi använder cookies. Jag förstår