Astrid Lindgren berättar om sig själv:

– Låt oss börja med mitt liv och leverne. Vi tar det från början - i november 1907, det var då jag föddes, i ett rött gammalt hus med äppelträd omkring, som barn nummer två till lantbrukaren Samuel August Ericsson, och hans hustru Hanna, född Jonsson. Gården där vi bodde hette - och heter fortfarande - Näs, och den låg strax i närheten av en liten stad i Småland, Vimmerby. Näs har varit prästgård sedan 1411 och är så fortfarande, men min far var förvisso icke präst utan bara prästgårdsarrendator på Näs, som hans far före honom och hans son efter honom.
I det röda huset, som under 1700-talet var prästgårdsbyggnad men som så småningom hade blivit arrendatorsbostad, föddes ytterligare två barn. Vi var alltså fyra syskon, Gunnar, Astrid, Stina och Ingegerd, och vi levde ett lyckligt Bullerbyliv på Näs, i stort sett precis så som barnen i Bullerbyböckerna. Vi gick i skola i Vimmerby som låg så nära att vi kunde komma dit på en kvart.
Men precis som Bullerbybarna blev vi också så småningom vuxna, och det var tid att ge sej ut i världen.
Jag for till Stockholm, där jag utbildade mej till sekreterare, hade plats på kontor, gifte mej, fick två barn, Lars och Karin. Dom ville att jag skulle berätta för dom. Och berättade gjorde jag. Men jag skrev inga böcker, nej, för jag hade redan tidigt bestämt mej för att inte göra det. De flesta människor som aldrig skriver böcker, fattar väl inga formliga beslut att inte göra så, men för mej var det faktiskt ett beslut. När jag gick i skolan fick jag alltid höra att "du blir nog författare när du blir stor" och vid något tillfälle kallades jag en aning spefullt för "Vimmerbys Selma Lagerlöf". Jag tror att det där skrämde mej, jag vågade inte försöka, fastän jag någonstans innerst inne nog kände att det kunde vara roligt att skriva. Men detta är en fråga som alltid återkommer - hur gick det till att du började skriva? Och därför vill jag, fastän jag har gjort det så förskräckligt många gånger, tala om hur det gick till.

1941 låg min 7-åriga dotter Karin sjuk i lunginflammation. Varje kväll när jag satt vid hennes sängkant tjatade hon på barnavis: "Berätta nånting!" Och en kväll när jag rätt utmattad frågade henne: "Vad ska jag berätta?" Så svarade hon: "Berätta om Pippi Långstrump!" Hon hittade på namnet just i det ögonblicket. Jag frågade henne inte vem Pippi Långstrump var, jag bara började berätta och eftersom det var ett konstigt namn, så blev det också en konstig flicka. Karin och senare även hennes lekkamrater visade från början en märklig kärlek till Pippi, jag fick berätta och berätta om igen, och det fortsatte i flera år.

En dag i mars 1944 snöade det i Stockholm, och när jag på kvällen kom gående på trottoaren utmed Vasaparken låg där nysnö över ett halt isunderlag. Jag föll och stukade foten illa och sen fick jag ligga till sängs en tid. För att få tiden att gå tog jag mej för att stenografera ner Pippihistorierna - sedan min kontorstid var jag skicklig stenograf och jag skriver fortfarande alla mina böcker först i stenogram.

I maj 1944 skulle Karin fylla 10 år och då fick jag för mej att jag skulle skriva rent Pippiberättelsen och ge henne manuskriptet i födelsedagspresent. Och sedan fick jag för mej att jag skulle skicka kopian till ett förlag. Inte för att jag en sekund trodde att de skulle vilja ge ut det i bokform men i alla fall!
Jag var själv rätt uppskakad över Pippi, och jag minns att jag slutade mitt brev till förlaget: "I förhoppning att ni inte alarmerar barnavårdsnämnden" - jo, för jag hade själv två barn, och hurdana skulle de bli med en mor som skrev sådana böcker!

Precis som jag hade trott fick jag manuskriptet tillbaka, men medan jag väntade på det, hade jag hunnit skriva ytterligare en bok. För nu hade jag märkt hur roligt det var, det där att skriva. Jag åstadkom en flickbok, "Britt-Mari lättar sitt hjärta". Den skickade jag till Rabén & Sjögrens förlag, som 1944 hade utlyst en pristävlan om flickböcker. Och det märkliga hände. Jag fick andra pris i den tävlingen. Gladare har jag nog aldrig blivit än när jag fick det beskedet en sen höstkväll 1944.
Nästa år, 1945, hade samma förlag en pristävlan om barnböcker. Dit skickade jag in Pippi-manuskriptet i något lite omarbetat skick. Och jag fick första pris för det.

Sedan rullade det vidare. Pippi blev en succé, även om det fanns de som var chockade över boken och trodde att nu skulle alla barn bära sej åt som Pippi.
"Inget normalt barn äter upp en tårta på ett kafferep", var det en som indignerat skrev. Och det var ju sant. Inget normalt barn lyfter en häst på rak arm heller. Men om man kan det, så kan man kanske också sätta i sej en hel tårta.
1946 hade Rabén & Sjögren en ny pristävlan, om detektivböcker för ungdom. Då skrev jag Mästerdetektiven Blomkvist och knorvade med den åt mej ett delat första pris. Det var sista gången jag deltog i någon pristävling.
Men skrivit har jag gjort. Närmare 40 böcker förutom en mängd bilderböcker och några teaterpjäser och visor. Även filmer har jag gjort åtskilliga, radio- och TV-serier också. Under åren 1946-1970 förestod jag barnboksavdelningen på Rabén & Sjögren. Jag är änka sedan år 1952, två barn har jag, båda gifta, men min son dog sommaren 1986. Jag har sju barnbarn och åtta barnbarnsbarn.

Allt det här är sånt som man ganska lätt kan svara på. Det är genast värre, när det kommer frågor av en annan sort. Vad menar du med dina böcker? Pippi Långstrump, vilken idé har du velat få fram med henne? Hur kan man genom barnböcker påverka och fostra barnen? Hurdan bör en bra barnbok vara? Med mera sådant.

På detta vill jag bara svara, att jag inte har menat ett enda dugg. Med vare sej Pippi eller någon annan bok. Jag skriver för att roa barnet i mej själv och kan bara hoppas att på det sättet även andra barn kan få lite roligt. Jag vet inte något svar på hur en bra barnbok ska vara - varför frågar ingen någonsin hur en bra vuxenbok ska se ut? Jag försöker vara "sann" i konstnärlig bemärkelse, när jag skriver, det är det enda rättesnöre jag har. Varför skriver du aldrig någon bok om hur det är att vara ett skilsmässobarn i Farsta till exempel, var det någon som frågade mej. Och på det vill jag svara: Jag kan bara skriva om sånt som jag känner till. Jag vet inte hur det är att vara skilsmässobarn i Farsta, antagligen går det en liten unge i Farsta just nu, som kommer att skriva om det en gång.

Själv vet jag bara precis på pricken hur det är - eller rättare sagt var - att vara bondunge i Småland och att vara barn i en liten småstad, därför "händer" de flesta av mina böcker i någon av dessa miljöer. Bullerbybarna, Emil i Lönneberga, Rasmus, Sunnanängsbarna bor på rena rama bondlandet. Pippi Långstrump, Mästerdetektiven Blomkvist, Barnen på Bråkmakargatan, Madicken håller till i en småstad. När jag hade bott i Stockholms skärgård i ungefär trettio somrar, först då vågade jag mej på att skriva en bok därifrån, Vi på Saltkråkan. Karlsson på taket flaxar ju omkring i Vasastan i Stockholm. Den miljön känner jag också bra till efter att ha bott där i sextio år. Nå, men Mio min Mio, Bröderna Lejonhjärta och Ronja? Vet jag mera om hur det är i Landet i Fjärran, Nangijala och Mattisskogen än om hur det är i Farsta? Svar: Ja, det vet jag. Men hur jag vet det, det talar jag inte om.

Får du inspiration av dina egna barn eller barnbarn, när du skriver, det brukar man också fråga, och på det kan jag svara, det finns inget annat barn som kan inspirera mej än det barn som jag själv var en gång. Det är inte alls nödvändigt att man har egna barn för att skriva barnböcker. Man måste bara själv ha varit barn en gång - och så komma ihåg ungefär hur det var.

Som sagt: Jag försöker inte medvetet fostra eller påverka barn som läser mina böcker, det enda jag törs hoppas är att de kanske kan bidra lite lite grann till en människovänlig, livsvänlig och demokratisk grundsyn hos barn som läser dem. Även böcker som inte vill något annat än ge en ren läsupplevelse måste få finnas.
"Tack för att ni förgyllde en dyster barndom", stod det på en liten papperslapp som en okänd kvinna stack till mej en gång. Det räcker för mej. Har jag kunnat förgylla en enda dyster barndom, då är jag nöjd.