Hilde Hagerup

Foto av:

Leif Gabrielsen

Hej! Jag heter Hilde, jag föddes 1976 och arbetar just nu som författare. Skribent. Jag lever i varje fall på att skriva. Jag får lov att sitta hela dagen och syssla med det jag gillar allra bäst, och jag får betalt för det. Ibland undrar jag om det har begåtts ett misstag. Jag undrar om det inte snart kommer någon och ber mig göra något nyttigt. Rädda världen. Forska om ett eller annat. Det var det jag tänkte göra när jag pluggade på universitetet.

Jag studerade tredje världens moderna historia i London i tre år. Men jag upptäckte att jag inte tyckte om att skriva uppsatser om Nehrus socialism eller Castros revolution. Jag tyckte mycket bättre om att skriva om barndomen. Så det gjorde jag. På helgerna, och på nätterna, och på loven, och ibland på biblioteket, medan folk sprang omkring med bekymrade rynkor i pannan och tänkte på examen. Jag tänkte inte så mycket på examen. Jag tänkte på att jag aldrig mer skulle vara tolv år. Å ena sidan var jag väldigt glad för det, samtidigt gjorde det mig ledsen. Jag saknade ungdomstiden oerhört mycket, och jag var lycklig för att den aldrig skulle komma igen.

Vågbitar, min första bok, var ett försök att skriva mig tillbaka. Kanske inte precis till min egen barndom, men till en mer litterär, vackrare och samtidigt otäckare version. Samtidigt var boken ett försök att skriva mig ut ur just den barndom jag längtat så efter. Vågbitar kom 1998. Då hade jag bara några månader kvar på universitetet. Jag gladde mig mycket åt att det var slut. Då kunde jag skriva på heltid. OM det gick. Med pengar och sånt. Det är nu tre år sedan. Jag har skrivit en ungdomsbok till sedan dess. Den heter Högst älskade och kom 2000. Dessutom har jag skrivit en biografi för ungdomar om Agatha Christie, och lite för teatern.

Ingen har hittills bett mig göra något annat. Så jag fortsätter. Men jag vet att jag hade skrivit, även om jag inte hade kunnat leva av det. Jag hade skrivit även om ingen hade orkat läsa det jag skrev. Jag tycker ord förskönar. Jag tycker att de lyfter allt vi säger och gör, och allt som sker med oss. Litteraturen lyfter livet. Jag kan inte tänka mig något tråkigare än en värld utan.

Relaterat

Maskrossång

Om boken

Gerd Anette Larsen är en rappkäftad, rätt omöjlig tjej. Efter att pappan dött i en mystisk drunkningsolycka är Gerd ännu omöjligare än förut, systern Siv är småknäpp och mamman psykiskt instabil. När den nyinflyttade Maja hotar stjäla Gerds bästa kompis slår det slint och Gerd är plötsligt invecklad i ett triangeldrama som bara växer, och till slut blir tillvaron ohållbar. Den Hagerupska världen känns igen, karaktärerna är mångbottnade och språket lika drivet och lyriskt som alltid. Om Maskrossång: "En roman som kan läsas med stort utbyte - även av vuxna." Fredriksstad Blad "En ungdomsroman som verkligen imponerar." Stavanger Aftenblad Om Högst älskade (2002): "Skickligt och suggestivt." Borås Tidning "Hilde Hagerup skriver så att läsaren fångas av berättelsen och glömmer resten av världen." Pomme, 14 år Om Vågbitar (2000): "Hilde Hagerup är en mycket träffsäker och spännande debutant!" Jönköpings-Posten "En läsupplevelse!" Upsala Nya Tidning Hilde Hagerup är född 1976. Hon bor i Oxford, England, sedan flera år. Maskrossång är hennes tredje bok. Översättare: Peter Törnqvist

Hilde Hagerup

Maskrossång