Ylva Wallin

Att skriva är ett sätt att komma underfund med tillvaron, sig själv, förhållandet till andra och omvärlden. Att rita en karta över livet och placera in sig själv på den. Att förstå tillvaron. Jag har använt mig av skrivandet som kompass i hela mitt liv, fast i olika former.

Samtidigt har jag hela tiden funderat över vad jag ska bli när jag blir stor. När jag själv fick barn, blev jag stor och stark. Och jag fick närhet till min egen barndom. Där hade "Elska" Beskow, John Bauer och Astrid Lindgren en självklar plats. Om ingen tvingar mig till något annat vill jag leva med sagor och stärkande berättelser i resten av mitt liv. Skriver jag dem inte själv, vill jag läsa alla andras.

Ibland kan jag känna mig okunnig och inte riktigt säker i sadeln när jag talar om något, men det bekymmrar mig aldrig när jag skriver. För där har jag tiden och orden och lusten. Och rätten att skriva vad jag vill. Ingen avbryter mig, jag behöver inte formulera mig korrekt eller kvickt. Jag har hur många sidor som helst på mig att säga det jag vill. Och tids nog så sitter den rätta formuleringen.

Jag älskar att läsa bra böcker. Det finns så många bra böcker att jag inte hunnit lämna barn- och ungdomslitteraturen riktigt än. Jag älskar dem och det kommer hela tiden nya. Jag älskar också alla bra svenska filmatiseringar av ungdomsböcker; Ulf Starks Dårfinkar och Dönickar, Måns Gahrtons och Johan Unenges Adam och Eva med flera.

Det sägs att en bild säger mer än tusen ord och det stämmer säkert. Men för mig är en berättelse eller roman tusen bilder. När jag skriver eller tänker ser jag också alltid allt i bilder. Orden blir verktyg att illustrera bilderna och tankarna med; ett försök att verkligen beskriva en gest, ett uttryck, en kroppsrörelse, vilket inte alltid är så lätt.

Boken Alex - som i Alexandra, inspirerades av en artikel om en ung, tioårig flicka som tagit ett rekord i St Erikscupen. Hon var den första ishockeymålvakten i St Erikscupens seriespel som inte släppt in ett enda mål. (Enligt Hammarbyiten - HIFs egen nyhetstidning). Journalisten var så betagen av "nollrekordet" att han upprepade nyheten fem gånger i samma artikel.
Året var 1996 och jag sparade den där artikeln. Det var någonting med den som måste berättas. Det tog några år innan jag kom på vad. Och för första gången i mitt liv hade jag både lusten att skriva OCH en hel berättelse att berätta. Boken om Alex blev startskottet för mig, nu har flera av mina romanidéer plötsligt tagit form. Att få vara så där tio år i sinnet - full av lust till livet och med föga plats för självkritik är helt enkelt bara så kreativt.

Jag är född 1964 i Uppsala, uppväxt i Stockholmsförorten Märsta och småstaden Kumla oxh förkovrad ytterligare i Mariefred och Stockholm.

Ylva Wallin