Att vara snäll är det enda som är viktigt. På riktigt

Publicerad:

2017-08-29

Björn Bergenholtz Lejoparden är en fantastisk och hjärteknipande saga om utanförskap, vänskap och om vikten av att få vara som man är.

Vad gör man när världen känns hård och kall och när det tycks allt viktigare att dela in människor i olika kategorier? Björn Bergenholtz drömde i hemlighet ihop en liten figur för alla som behöver en kompis. Lejoparden blev en fantastisk och hjärteknipande saga om utanförskap, vänskap och om vikten av att få vara som man är.


Bild: Björn Bergenholtz

– Jag tycker att alla som behöver en liten kompis ska läsa den, berättar Björn för oss. Alla som behöver en vänskaplig klapp på axeln eller en varm filt mot kylan. Alla de barn (och vuxna!) som någon gång känt eller känner sig lite vilsna på vem de är, borde eller vill vara.

På savannen, under gassande sol, bor ett litet kattdjur med gröna ögon, skär nos och randig svans. Det är ingen vanlig kattdjursunge. Den är inte randig som en tiger, svart som en panter eller fläckig som en leopard. Till en början bryr sig den lilla katten inte om det. Det spelar väl ingen roll vad man är för något? Men så börjar de andra djuren att fråga.

Lejoparden har tagit tre år att göra och var länge Björns hemliga projekt. De enda som visste om att boken var på gång, förutom Björn och hans fru, var de nyfikna barnen på förskolan som ligger mitt emot Björns ateljé.

– De allra första meningarna till Lejoparden dök upp, från ingenstans (som idéer brukar göra) redan för sju-åtta år sedan, men då fick den lilla katten inte plats i ateljén. Då var jag mitt uppe i arbetet med helt andra böcker. Sen gick veckorna, månaderna och åren, men den lilla lejoparden ville inte ge sig. Den kikade fram då och då, allt tydligare i konturerna. Och texten, meningarna, började formulera sig. De blev långsamt fler och fler.

Hur upplevde du världen utanför din ateljé under arbetet med boken?

– Jag tyckte att det började blåsa snålare, hur klimatet hårdnade, utanför tryggheten i ateljén. Tonen i hur folk uttalade sig och hur de betedde sig förändrades. Plötsligt blev det så mycket etiketterande och insorterande, prat om vi och dom, om svart kontra vit, eller alla möjliga tänkbara färger, om hon och han och hen. Om svensk eller inte. Och tilltalet blev ofta oresonligt, omotiverat hårt, ibland rentav hatiskt. Dessutom skulle alla plötsligt bli kända, bara för att bli kända, kändisar, inte kända för att ha gjort något. Något viktigt. Allt detta gjorde mig mer och mer övertygad om att en liten, snäll lejopard ... det var precis det som behövdes. Nu mer än någonsin.

– Så jag satte igång. Fast i hemlighet. Jag berättade inte för någon (utom för min fru) vad jag höll på med nere i ateljén. Redan när jag började bestämde jag mig för att den här gången så skulle jag strunta i hur "böcker bör och brukar göras". Lejoparden skulle få bli som den ville, som berättelsen krävde. Så bra jag nu kunde. Den fick helt enkelt bli precis så lång, och stor, som den behövde. Det tog tre år, tre roliga år, och nu är den klar!

Vem hoppas du ska läsa boken?

– Jag hoppas att Lejoparden kan få läsaren (eller den som får boken läst för sig) att förstå att det räcker alldeles utmärkt med att vara den man är. Om man är snäll. Och det är en viktig reservation! Det låter kanske lätt att bara vara snäll, men det är svårare än man kan tro. För jag menar snäll i ordets verkliga mening. Inte mesigt, fjäskigt, undfallande snäll. Utan verkligt snäll. Snäll mot så många som möjligt, inklusive sig själv! Ibland är det hur tufft som helst att vara just snäll.

– Om man inte är snäll får man (banne mig!) försöka ändra på sig. Att vara snäll är det enda som är viktigt. På riktigt.

Relaterat

Lejoparden

Om boken

På savannen, under gassande sol, bor ett litet kattdjur med gröna ögon, skär nos och randig svans. Det är ingen vanlig kattdjursunge, den är varken randig som en tiger, svart som en panter eller fläckig som en leopard. Den lilla katten bryr sig till att börja med inte alls om det. Det spelar väl ingen roll vad man är för något? Inte förrän de andra djuren börjar fråga ...

Lejoparden är en fantastisk och hjärteknipande saga om utanförskap, vänskap och om vikten av att få vara som man är.

Björn Bergenholtz, Björn Bergenholtz

Lejoparden

Relaterade artiklar

9 nya pekböcker för de yngsta läsarna!

Nu finns flera nya pekböcker i tålig kartong med färgglada bilder och lagom lång text för de yngsta. Böcker som väcker lusten till naturen, som skildrar naturens under och bjuder på kära återseenden med Alfons Åberg, Lilla Anna och den lilla kaninen Obi. Böcker som tål att läsas om och om igen!