”Pulsen ökar, vi ryser, håller andan”

– Det är ju så med spännande berättelser att de påverkar kroppen som om de vore verklighet. Pulsen ökar, vi ryser, håller andan. När vi säger att vi "kliver in i en berättelse" är det kanske det vi menar, att vi upplever den med både kropp och sinne? Kan jag ge det till en läsare blir jag glad. Jag skriver om vänskap, ensamhet, maktspel, förtryck, kärlek, syskonskap. En del berättelser är realistiska, andra magiska – och spänningen är som ... en smaksättare. Eller en dörröppnare? Välkommen in. Om du vågar.

Vad har du för litterära förebilder?

– Hade du frågat den 12-åriga Kerstin hade jag sagt Astrid Lindgren, Sivar Ahlrud (pseudonym som skrev Tvillingdeckarna) och kanske Agatha Christie; miljöerna, stämningarna, humorn. Några år senare hade jag framhållit Ray Bradbury och Kurt Vonnegut för det gränslösa och stundom skräckinjagande. Mitt vuxna jag håller med, och lägger till Kerstin Ekman, Arundhati Roy, David Almond för ja ... allt.

Vad är svårast med att skriva spännande?

– Att hitta rätt balans mellan den yttre spänningen och den som utspelar sig inuti eller mellan huvudpersonerna. Min nya bok, Pojken från längesen, är nog ett bra exempel på det. Det mystiska skåpet och den spöklika stämningen är det som drar in Tove, och läsaren, i det som är berättelsens verkliga kärna: Vad är det som den spöklike pojken vill visa? Vad var det egentligen som hände den där sensommaren 1940?

Och roligast?

– Mycket. Om vi talar om "spöken" i vid mening så är de ju så otroligt användbara både som stämningshöjare och symboler. Att kunna skrämmas med något som samtidigt bär en djupare betydelse är dubbelt tillfredsställande.