”Varför var min familj inte sydeuropéer?”

Debutanten Lova Lakso kommer från Piteå i Norrbotten. Som tonåring ”fantiserade hon i hundratals timmar om att Komma Bort” och hon tror att den känslan delas av många ungdomar från mindre orter.

– Under tidigt 00-tal sålde många butiker T-shirts med det lokala ortsnamnet på. Över Piteå satte jag ett svart kryss och ovanför skrev jag INTE med stora bokstäver, berättar Lova Lakso. Om jag nu skulle leva på den här jorden, varför var min familj inte sydeuropéer? Och om jag nu skulle komma från Norrland, varför var jag åtminstone inte från Umeå?

I Så jävla kallt leder småstadströttheten och kampen för att rädda avlivningshotade älsklingshunden till att huvudpersonen Karla rymmer hemifrån. Tillsammans med vännen Kaja och nästan-pojkvännen Aziz siktar hon söderut, helst till Medelhavet. Genom att lifta och åka buss tar de sig fram i ett vintrigt Sverige. De sover i tält, går på galna fester hos okända människor och när pengarna är på väg att ta slut får de en briljant idé: De ska kapa en buss.

Och så detta med Kylan. Hur känns kyla? Som minus 38. Som nyårsafton när man väntar på bussen hem utan att det kommer någon, för det går inga bussar på röda dagar. Som långpromenad i tunnstrumpor så att man måste lägga sig i badkaret för att tina blåådrorna över benen. På ett sätt representerar kylan det fastfrusna tillståndet, vantrivseln och längtan till en annan tillvaro. Men det är också bara kyla.

– Minus trettio grader är så jävla kallt. Jag har bott i Göteborg i tio år och ofta påstår folk i lunchrum att nollgradigt i västkuststorm är värre, säger Lova Lakso. Jag vet inte varför man vill vinna en vädertävling när man har det helt okej i sina stormar och sextimmarsdagsljus. Minus trettio är minus trettio. Jag hoppas att den här boken på något vis är spiken i kistan för nollgradigt regn-argumentet. Blåådrorna på benen är riktiga minnen.

Lova Lakso är socionom, har jobbat med placerade barn i familjehem och jobbar nu på ungdomsmottagningen som kurator. Hon har publicerat poesi i olika tidskrifter och var pristagare i Umeå novellpristävling 2011 med novellen Norden, och har gett ut ett par noveller (några under pseudonym på Mix förlag).

– Jag har jobbat med ungdomar i många år. Som kurator lyssnar jag till deras berättelser, men minns också min egen. I varje berättelse finns en jävla urkraft. Varje berättelse är stor, sann och viktig. Karla och Aziz och Kaja har sin egen röda tråd, åker samma väg längs E4:an men gör olika resor, säger hon.