Illustratör: Björn Berg

​Tre älskade berättelser om Emil i Lönneberga ges ut i fyrfärg!

I Emils vinterhyss får vi läsa om när Emil gjorde stora tabberaset i Katthult, hur det gick till när Emil kysste prostinnan, och när Emil gjorde en bravad så hela Lönneberga jublade. ​Underbara berättelser som för första gången ges ut i fyrfärgsutgåva! Björn Bergs originalillustrationer är restaurerade och färglagda av Matilda Ruta. Vi bjuder på ett utdrag!

fredag 29 november 2019

Den natten snöade det och stormade över hela Småland värre än någon kunde komma ihåg att det hade gjort någon­sin, och när de om morgonen vaknade i Katthult låg hela gården så gott som gömd i en enda stor mjuk vit snödriva. Och urvädret fortsatte. Det snöade och blåste så att man knappt kunde sticka ut näsan, och vinden pep i skorstenen, hu, aldrig hade man varit med om maken!

 ”Här får Alfred hänga på snöskoveln hela dan”, sa Lina. ”Fast det är lika bra han låter bli, för det är i alla fall förgäves.”

 Och Alfred skottade ingen snö den dagen. Hans plats vid köksbordet stod tom när det skulle ätas frukost, och han hördes inte av. Emil blev orolig. Han fick på sig myssan och sin tjocka vadmalsrock, och så bar det av ut med honom. Han högg snöskoveln vid köksdörren och skottade sig raskt bort till drängkammaren, den låg vägg i vägg med snickarboden.

 Lina såg honom genom köksfönstret och hon nickade belåtet.

 ”Så klokt av Emil att få undan snön, så han kan komma till snickarboden med en fart, jo, för ingen vet ju vilken stund det kan behövas.”

 Dumma Lina, hon förstod inte att Emil var på väg till Alfred!

 Det kändes kallt i drängkammaren när Emil klev in. Alfred hade inte eldat. Han låg där i sin utdragssoffa och ville inte stiga upp. Någon mat ville han inte heller ha. Han var inte hungrig, sa han. Då blev Emil ännu oroligare. Om Alfred inte var hungrig så var det något allvarligt fel med honom.

 Emil la in ved i spisen och tände upp, och sedan sprang han och hämtade sin mamma. Hon kom, de kom förresten allesammans, Emils pappa och Lina och Krösa-Maja och lilla Ida, för nu var de alla oroliga för Alfred.

Stackars Alfred, han låg där och bara blundade. Het som en kamin var han, och ändå frös han. De röda strimmorna hade krupit långt upp mot armhålan, det såg hemskt ut.

 Krösa-Maja nickade beskäftigt.

 ”När di går te hjärtat, di där strimmorna, då är det slut, då dör han.”

 ”Tyst med dej”, sa Emils mamma, men så lätt gick det inte att tysta Krösa-Maja. Hon kände till åtminstone ett halvt dussin människor bara i Lönneberga socken, som hade dött i blodförgiftning, och hon räknade ordentligt upp dem allesammans.

 ”Fast nu ska vi ju inte ge opp Alfred för det”, sa hon.

 Hon trodde att det kanske skulle hjälpa om man tog en tuss av hans hår och en liten bit av hans skjorta och grävde ner det vid midnatt norr om huset och sedan läste någon bra besvärjelse, hon kunde en, sa hon.

 ”Tvi å tvi, det som kommer från gatan går tebaka te satan, så får det bli, tvi å tvi!

 Men Emils pappa sa att det räckte med den besvärjelsen som Alfred hade hävt ur sig just när han högg sig i tummen, och om det skulle grävas ner något norr om huset i det här vädret mitt i natten, så fick Krösa-Maja göra det själv.

 Krösa-Maja ruskade dystert på huvudet.

 ”Ja, ja, då får det väl gå som det går, ockockock!”

 Emil blev rasande.

 ”Vad är det där för käringgnäll! Alfred blir snart bra, begriper du det?”

 Då backade Krösa-Maja.

 ”Ja då, Emil lille, han blir bra, visst blir han bra!”

 Och för säkerhets skull klappade hon Alfred där han låg, och bedyrade högljutt:

 ”Visst blir du bra, Alfred, det begriper väl jag!”

 Men sedan tittade hon bortåt drängkammardörren och mumlade för sig själv:

 ”Fast vad jag inte begriper, det är hur di ska få in nån lik-kista genom den där smala dörra!”

 Emil hörde det och började gråta. Han högg ängsligt sin far i rocken.

 ”Vi måste ta Alfred till doktorn i Mariannelund som mamma sa.”

 Då tittade Emils pappa och mamma så konstigt på varann. Det fanns ingen världens möjlighet att komma till Mariannelund i dag, det visste de, nej, det var rent ohjälpligt, men det var svårt att säga det rent ut till Emil när han stod där så ledsen. Emils pappa och mamma ville ju också på allt vis hjälpa Alfred, de visste bara inte hur det skulle gå till och därför visste de inte heller vad de skulle svara Emil. Emils pappa lomade iväg från drängkammaren utan att säga just någonting. Men Emil gav sig inte. Han följde sin far i hasorna vart han gick, och grät och bad och skrek och hotade och var riktigt ovettig, och tänk, hans far blev ändå inte arg utan svarade bara helt stilla:

 ”Det går inte, Emil, du vet att det inte går!”

 Lina satt i köket och grät och snorade för fullt.

 ”Och jag som hade tänkt att vi skulle gifta oss till våren, jo, ajöss med det, nu är det slut med Alfred, och här sitter jag med fyra lakan och ett helt dussin handdukar, jo, det är grant!”

 Till sist förstod Emil hur det var. Det fanns ingen hjälp att få. Då gick han tillbaka till drängkammaren. Han satt hos Alfred hela dagen, och det var den längsta dagen i Emils liv. Alfred låg där och blundade. Bara ibland tittade han upp, och varje gång sa han:

 ”Och där är du, Emil!”

 Emil såg snön yra utanför fönstret, och han hatade den så hett att all snö i hela Lönneberga och hela Småland borde ha kunnat smälta av det, men det var visst meningen att världen skulle förgås i snö, tänkte Emil, eftersom det bara fortsatte att vräka ner.

 Vinterdagar är korta även om de känns långa för den som sitter och väntar så som Emil gjorde. Snart skymde det, snart skulle det bli mörkt.

 ”Och där är du, Emil”, sa Alfred om igen, men han hade svårare att få fram orden nu.

 Emils mamma kom med köttsoppa och fick Emil att äta. Hon försökte med Alfred också men han ville inte. Då suckade Emils mamma och gick.

 När det blev sena kvällen kom Lina med bud att nu var det sängdags för Emil, jo, det kunde de inbilla sig!

 ”Jag ska ligga på golvet här bredvid Alfred”, sa Emil. Och så blev det.

 Han snokade upp en gammal madrass till sig och en hästfilt, mer behövde han inte att sova på. Förresten kunde han inte sova. Han kunde bara ligga där vaken och se glöden falna i spisen och höra Alfreds väckarklocka ticka men också höra hur hastigt Alfred andades och hur han ibland jämrade sig. Emil föll väl i slummer då och då, men han vaknade varje gång med ett häftigt ryck. Då brände det till i honom av sorg, och allteftersom natten gick kände han mer och mer hur fel allting var och hur det snart skulle vara för sent, för evigt för sent, att ändra på det.

 Och då, när klockan var fyra på morgonen bestämde Emil vad han skulle göra. Han skulle ta Alfred till doktorn i Mariannelund, om så både han själv och Alfred strök med på kuppen.

 ”Du ska inte ligga där i din säng och bara dö, Alfred, nej, det ska du inte!”

 Han sa det inte högt, han bara tänkte det, men å, vad han tänkte det! Och han satte genast igång. Det gällde att komma iväg innan någon vaknade och hindrade honom. En timme hade han på sig innan Lina skulle upp och mjölka, och på den timmen måste alltihop ske.

 Ingen vet hur Emil bar sig åt och hur han slet under den timmen. Korgsläden skulle ur vagnsskjulet, Lukas skulle ur stallet och spännas för, och Alfred skulle ur sängen och ut i släden, det sista var det svåraste. Han stapplade, stackars Alfred, och stödde sig tungt på Emil, och när han äntligen hade lyckats släpa sig så långt som till släden dråsade han huvudstupa ner mellan fårskinnsfällarna och låg där som om han redan var död.

 Emil stoppade om honom så att bara en bit av näsan stack fram, sedan satte han sig själv på kuskbocken, han klatschade med tömmarna och manade på Lukas, nu skulle de iväg. Men Lukas vände på huvet och tittade misstroget på Emil. Det var ju ett stolleprov utan like att ge sig ut i all den här snön, förstod inte Emil det?

 ’”Nu blir det som jag bestämmer”, sa Emil, ”men sen är det dej det kommer an på, Lukas!”

 Redan tändes det ljus inne i köket, nu var Lina vaken. Det var i sista minuten Emil med häst och släde kuvade sig genom Katthultsgrinden och genom snö och blåst styrde ut på landsvägen.

 Huj, där var urvädret över honom! Snön snodde om öronen och murade igen ögonen så att han inte såg någonting, och han ville åtminstone se vägen. Han torkade sig över ansiktet med mulvanten, men han såg fortfarande ingen väg, fastän han hade två vagnslyktor på släden. Vägen fanns inte. Det fanns bara snö. Men Lukas hade varit till Mariannelund många gånger. Kanske visste han djupt inne i sitt hästminne ungefär hur vägen gick. Och seg och uthållig var han, Lukas, det var verkligen en häst att ha med sig i snön! Hur han nu bar sig åt fick han släden genom drivorna, långsamt gick det och med häftiga knyck var gång släden körde fast, men framåt kom de en bit i taget. Emil måste av titt och tätt och hjälpa till med snöskoveln. Han var stark som en liten oxe, Emil, och han skottade snö den natten så att han aldrig glömde det.

 ”Man blir så stark när man måste”, förklarade han för Lukas. Och visst var Emil stark och visst gick det rätt så bra den första halvmilen, men sedan blev det svårt, ja, sedan blev det riktigt eländigt för Emil. Han var trött nu, skoveln kändes så tung, han orkade inte ta några riktiga krafttag med den längre. Han frös, han hade snö i stövlarna och nagelspräck i tårna, fingrarna värkte av köld och öronen också, trots ullschalen som han hade knutit över myssan för att inte öronen skulle blåsa av. Det var verkligen eländigt alltsammans, och undan för undan sjönk modet hos Emil, tänk om hans pappa hade rätt när han sa så där: ”Det går inte, Emil, du vet att det inte går!”

 Lukas började också tappa sugen. Han hade svårare och svårare att dra loss släden när den körde fast, och till sist kom det som Emil hade varit rädd för hela tiden. Släden sjönk plötsligt, och Emil förstod att nu var de i diket.

 Ja, i diket var de, och där satt de. Det hjälpte inte hur Lukas slet och drog och att Emil tog i och föste på så att han fick näsblod, släden stod där den stod.

 Då kom där ett sådant där raseri över Emil, han blev så ursinnig på snön och släden och diket och hela skiten att det tog vettet ifrån honom. Han hävde upp ett tjut, och det lät som själva urtjutet. Lukas blev skrämd och kanske Alfred också, men i honom märktes inget liv. Emil blev plötsligt rädd och kom av sig mitt i sitt tjut.

 ”Lever du än, Alfred”, frågade han ängsligt.

”Nä, nu är jag nog dö”, sa Alfred med en hes, besynnerlig, förskräcklig röst. Och då gick ilskan ur Emil, och det var bara sorg kvar i honom. Han kände sig så ensam. Trots att Alfred låg där i släden var han alldeles ensam och hade ingen som kunde hjälpa honom. Nu visste han inte vad han skulle göra. Helst ville han lägga sig ner i snön och bara somna ifrån alltsammans.

 Men det låg en gård vid vägen en bit bortöver. Det var den som Emil kallade Pannkaksstället. Där lyste det i lagården såg han plötsligt, och han fick ett litet hopp.

 ”Jag går och hämtar hjälp, Alfred”, sa han. Men Alfred svarade inte, och Emil gick. Han plöjde genom de djupa drivorna, och när han klev in genom lagårdsdörren liknade han mer en snögubbe än någonting annat.

***

129 kr Bok - Inbunden
Utgiven: oktober 2019

NYHETER

More

Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse på sajten. Genom att fortsätta godkänner du att vi använder cookies. Jag förstår

Rabén & Sjögrens nyhetsbrev

De senaste nyheterna om våra böcker och författare! Tips på evenemang och aktiviteter.

Den här webbplatsen är skyddad av Google Privacy Policy och Terms of Service.