Läs ett exklusivt utdrag ur Kärlek: 11 berättelser för mellanstadiet

Den här fina antologin innehåller elva pirriga noveller som sinsemellan är ganska olika varandra, men som alla handlar om en och samma sak: kärlek. Lagom till Alla hjärtans dag bjuder vi på en av novellerna.

torsdag 14 februari 2019

Träningen är inställd av Johanna Lindbäck.


Willem, hallå. Du kanske redan har hört att vi inte har någon träning imorgon?

Jag övar frasen i mitt huvud medan jag plockar ihop det jag behöver ur skåpet. Tanken är att det ska låta spontant och avslappnat. Som om jag kommer på det i samma stund jag ser honom, och inte som om jag har planerat och förberett mig sen igår kväll. Som jag egentligen har.

Han är alltid den första jag spanar efter när jag kommer till skolan nuförtiden, men speciellt idag. Förra onsdagen blev så otroligt bra. Vi har språkval på morgonen, och Willem och jag tog sällskap dit och satt bredvid varandra på lektionen. Sånt flyt. Bästa onsdagen på hela året.

Pratade du med Abbe igår? För …

Han är redan på plats. Jag skymtar hans huvud där längre ner i korridoren och hela kroppen pirrar till för att jag blir både nervös och skitglad på en och samma gång.

 

Jag vet inte exakt när det här pirret började. Inte ens riktigt hur. Han flyttade hit förra sommaren. Hamnade i den andra sexan, började i mitt fotbollslag. Länge var det ungefär det enda jag tänkte om honom. Willem, nya killen, helt okej på fotboll, verkar schyst. Inget mer än så. Men så började vi prata lite mer på träningarna, och sen lite mer här på skolan, och sakta men säkert utökades den där beskrivningen. Gick från typ tre tankar till en liten lavin varje gång jag såg honom, till att han nu inte ens behöver vara inom synhåll för att jag ska tänka på honom. Jag gör det ändå jämt. Dygnet runt. Funderar på saker han säger. Hur han ibland biter sig i underläppen när han klurar på något. Skratten. Den skitnöjda minen när han gör något bra på fotbollen. Den andra minen när han misslyckas. Födelsemärkena han har nedanför ena örat. Två stycken ganska nära varandra, och sen ett tredje längre ner vid nyckelbenet. De ser ut som ett sånt där pyssel där man ska dra streck mellan punkter och plötsligt upptäcker man att det blir en elefant.

Jag vet att Willem inte har en elefant nedanför nyckelbenet, men jag skulle ändå vilja lägga mitt pekfinger på det översta födelsemärket och börja. Se vad som händer.

 

”Hej Henry.” Han hälsar redan när jag är några meter ifrån honom. ”Ska jag berätta en jobbig grej om min spanskabok? Den ligger kvar hemma, på hallmattan. En meter ifrån dörren.”

”Åh, nej. Vad hände?”

”Jag vet inte riktigt, men hips vips var jag här. Utan bok.”

”Hips vips?”

Om någon annan under femtioåtta hade sagt hips vips skulle det antagligen ha låtit skittöntigt, men när Willem säger det låter det rätt bra. Det är hans stil. Abbe brukar tracka honom för den ibland.

”Ska du också börja nu?” Han suckar, men det är en leende suck. ”Man kan säga så. Kolla i en ordlista om du inte tror mig.”

”Jag tror dig. Det var inte det.”

”Vad var det då? Va, Henry? Va, va, va?”

”Äh, inget.” Det är hur lätt som helst att kapitulera när han får den där retsamma tonen och sitt mungipe­leende. Det som han inte riktigt vill släppa fram, för grejen är ju att han ska verka lite ”stött” just nu. Fast han inte är det. Tvärtom. Jag har lärt mig att det där leendet egentligen betyder att vi är igång, och att det här kommer att bli en skitbra onsdagsmorgon. ”Men vi kan ju dela min bok då?”

Det är en chansning. Att vi satt bredvid varandra förra veckan behöver inte alls betyda något. Han och Abbe går i samma klass. De är kompisar. De kan dela bok. Willem och jag, vi spelar ju bara fotboll i samma lag, råkar gå i samma språkval och komma aningen före alla andra till skolan ibland. Vad är man då? Två som säger hej typ. Som alla gör. Så, inget speciellt kanske. Eller?

”Schyst”, säger han om delningsförslaget. ”Tack!”

Och så var det bestämt. Vi sitter bredvid varandra idag med. Så himla enkelt?

 

Det är synd att vägen till spanskan inte är dubbelt så lång. Synd att klockan går skitfort och att det dyker upp fler människor hela tiden. Snart är det fullt. Folk från hans klass, från min. De är väl helt okej i vanliga fall, men inte just nu. De kommer att störa. Lägga sig i. Börja prata med oss. Jag vill inte det. Vill bara fortsätta så här, Willem och jag, bredvid varandra, frågor och skämt och retsamma leenden och allt annat. Hur lätt som helst. Stämningen är perfekt och jag vill att allt ska fortsätta exakt så här.

”Du, träningen är ju förresten inställd imorgon”, säger jag när vi når spanskasalen alldeles alldeles för fort.

”Jo, jag hörde det. Vad ska du göra istället? Vi kanske kan hitta på något?”

”Vadå, du och jag?”

Jag blir så förvånad att det hoppar ut innan jag hinner hejda mig.

”Ja, om du vill? Jag tänkte, eftersom vi är lediga från träningen och …” Willem rycker lite osäkert på axlarna. ”Typ efter skolan? Eller jag vet inte, när du kan?”

Oj?

Oj?!

”Visst”, skyndar jag mig att svara. ”Absolut. Det vill jag ju. Efter skolan. Jättegärna.”

”Okej?” Fast det är hans förslag verkar han lika överrumplad och förvånad som jag känner mig. Som att han inte alls trodde att jag skulle säga ja. ”Vad kul! Vi kan gå hem till mig till exempel? För du är inte allergisk mot hundar, va?”

”Nej. Inte alls.”

”Tur. Så då går vi till mig?” kollar han och jag nickar.

Ja, det gör vi. Imorgon. Han och jag. Bara så där. Hips vips.

Shit?

Alltså, verkligen.

Det har gått så fort att jag nästan vill kolla med tjejerna bredvid oss. Hörde ni också eller inbillar jag mig? Ska vi, han och jag? Händer det här på riktigt?

Men det gör det, för sen säger han ”okej, men vad kul!” precis innan Abbe och Yosef dyker upp. Det är faktiskt lite skönt att lyssna på deras babbel.

 

Min plan imorse var ju att hamna bredvid Willem på spanskan. Bara det hade varit succé. Nu står jag här med en inbjudan hem till honom. Det är så stort att jag skulle kunna svimma. Åtminstone flämta tyst i mitt huvud medan jag tänker tillbaka på de senaste minuterna. Försöker smälta allt oväntat som har hänt.

”Han hämtar den ikväll efter jobbet.” Abbe håller upp sin mobil och visar Willem någon konsol hans pappa har köpt på Tradera. ”Och det följer med typ fem spel. Leo kommer också. Vi kan ju köra hur länge som helst.”

”Mmm”, svarar Willem och det är tydligen fel på något sätt för Abbe tittar till på honom.

”Vadå?”

”Jag kan inte hänga med.”

”Varför inte?”

”Jag ska göra en grej. Men vi kör någon annan dag? Den ser skitcool ut.”

Willems svar låter faktiskt lite tunt och undanglidande. Till och med jag, som inte vet exakt vad de pratar om, hör det.

”Vadå för grej?” undrar Abbe mycket riktigt. ”Igår sa du ju att du kunde? Träningen är inställd, allt är perfekt för …” Han viftar med sin mobil och menar ny konsol och fem spel och hej och hå, och då fattar jag lite mer.

De pratar om imorgon. De skulle hem till Abbe och spela, Willem också, men nu har han ändrat sig för att … Jag börjar rodna. Willem också, och hans blick glider snabbt till mig och sen tillbaka till Abbe.

”Fast jag sa ju kanske igår, och nu vet jag att det inte går”, säger han. ”Sorry alltså. Men på fredag? Kan du då?”

Abbe ser granskande på honom.

”Seriöst, vad är det? Har det hänt något?”

Det vill jag också veta. Hemskt gärna. Har det hänt något, Willem? Vadå? Och när? Och hur? Och …

”Miranda!” kommer Yosef på. ”Ni ska typ gå och fika imorgon för att det är alla hjärtans?”

Miranda? Vadå, hon i hans klass? Nej?! De brukar väl inte prata med varandra? Inte så i alla fall?

Tack och lov avfärdar Willem den teorin med ett förvirrat ”what?”.

”Jag kan inte bara, och …”

Han avbryts av spanskaläraren som skramlar med sina nycklar för att alla ska pallra sig in i salen. Utfrågningen avbryts. Lektionen ska börja.

 

Ingen av oss säger något när vi sätter oss längst bak. Jag vet inte var jag ska börja, och Willem tittar envist rakt fram. Som om han är superkoncentrerad. Fast hans kinder är fortfarande röda, så … kanske inte superkoncentrerad på just spanska?

Bara att nudda vid den tanken gör mig extremt nervös. Jag kan ju ha fattat helt fel. Och om jag säger något nu förstör jag allt. Livet kommer att bli etthundra procent svinjobbigt då. Jag måste sluta på fotbollen. Byta skola. Eventuellt stad. Så himla jobbigt för hela min familj ju! Så jag borde nog inte.

Men.

Tänk om jag har fattat lite rätt?

Den tanken dundrar fram i huvudet. Tänk om jag har det. Om han. Om vi … S-h-i-t.

 

När vi ska slå upp kapitel sju i boken öppnar jag mitt skrivblock också. Till dig efter skolan imorgon då? skriver jag på en ny sida. Skjuter blocket mot honom.

JA, svarar han efter att ha läst. Kul!

Vi slutar 15.05.

Jag vet. Jag väntar i bibblan?

Han vet? Precis som att jag kan hans schema utan­till? Jag vet att vår matte börjar samtidigt på fredagarna, i salarna intill varandra, och därför gillar jag fredagsmatten extra mycket. Gör han också det?

Ok? undrar han när jag inte svarar, och jag kluddar snabbt dit en smiley. Klart det är okej. Bästa okej:et i hela mitt liv typ. Så jag kluddar en till. Och en till. Tre överdrivet glada smileys på rad.

I ögonvrån ser jag hur han ler och sen stöter hans knä emot mitt under bänken. Det är en lätt och mjuk stöt, men den får hela min kropp att spraka till. Speciellt när han inte drar tillbaka sitt knä direkt som man ska, utan låter det dröja mot mitt aningen för länge. Och samtidigt alldeles alldeles för kort.

 

Det kan såklart vara en total slump alltihop. Träningar blir inställda, någon glömmer en bok, ändrar sig om eftermiddagsplaner och byter sittställning. Saker som bara råkar hända. Hips vips. Fast när jag sneglar på Willem känns det verkligen inte så. Ögon, leenden, planer, knän. Kanske till och med alla hjärtans dag? Jag vet inte. Och inte har jag någon aning om vad som kommer att hända imorgon eller ens nästa minut, men … det kan nog faktiskt bli bra. Otroligt bra? Ännu mer sprak? Mm, kanske. Ögon, leenden, planer, knän, hjärtan och sprak. Jag är redo för allt.


I antologin Kärlek: 11 berättelser för mellanstadiet medverkar: Oscar Danielson, Kristofer Folkhammar, Boel Gerell, Alex Haridi, Mats Jonsson, Sara Kadefors, Johanna Lindbäck, Sara Ohlsson, Sara Villius, David Wiberg och Rebecka Åhlund.

NYHETER

More

Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse på sajten. Genom att fortsätta godkänner du att vi använder cookies. Jag förstår

Rabén & Sjögrens nyhetsbrev

De senaste nyheterna om våra böcker och författare! Tips på evenemang och aktiviteter.

Den här webbplatsen är skyddad av Google Privacy Policy och Terms of Service.