Mikaela Périer

Som tv-producent och journalist hade jag skrivit mängder av manus och artiklar genom åren och såg mig i allra högsta grad som en skrivande person. Ändå blev jag barnsligt överraskad när jag en dag fick erbjudandet om att skriva en bok. Det var Tungan som frågade. Tungan är den leksugna tecknade hunden som spelade huvudrollen i barnprogrammet Tunggung. Hon hade nu fått möjligheten att fortsätta sin lek med ord utanför teverutan, i en ordbok.  Stora ordboken för små tungor. Med sig på tåget hade hon fått det självgoda monstret Ordbajsaren och papegojan Goja, Och så Kenneth, illustratören, som skulle rita alltihop hemma på Gotland. Men Tungan behövde någon som kunde skriva om henne. Närmast till hands låg jag som hade regisserat teveserien och skrivit manusen. Tungan hade som vanligt tungan rätt i mun:
– Vi ska leka ihop precis som vi gjorde i dumburken! sa hon entusiastiskt och viftade på svansen. Lycklig och salig, men just då utan mål i mun, tog jag henne på orden.

Vi blev ett team Tungan, Ordbajsaren, Goja, och jag. Garderoben hemma i Björkhagen byggdes om till ordboksredaktion. Där trängdes vi om kvällarna när jag inte var på mitt vanliga jobb på UR:s barnredaktion. Jag intervjuade Tungan om hennes favoritord. Hon rimmade och lekte fram förklaringar som jag sedan skrev ner. Hon hittade till och med på nya ord. Tokord kallade hon dem. Ordbajsaren hade hand om de krångliga orden och Goja, som inte är så mycket för att hitta på själv, var ansvarig för bokens interaktiva del. Där ställde hon papegojiga och skojiga frågor till läsaren. Kenneth på Gotlandsfilialen förevigade.

Allt var egentligen som en dröm. Vilket samarbete och vilket flow vi hade! Till den dag då Ordbajsaren plötsligt meddelade att han hade utnämnt sig själv till enväldig ordboksdirektör och hade för avsikt att kalla boken Ordbajsarens jättestora krångelikrångelordbok. Då utbröt en kakofoni i garderoben. Ord stod mot ord. Efter debatter, dueller och diskussioner lyckades Tungan till slut stoppa Ordbajsarens ordbajseri. Ord och inga visor, det här var framför allt hennes bok. Språk är makt, det vet vi alla, och Tungan har alltid tungan rätt i mun, om än på det lekfulla sättet. ”Min bok är en ordbok. Jag är en riktig boktok” var hennes slutord. Ordbajsaren blev tilldelad det utrymme han förtjänade. Ett krångelikrångelord per bokstav. Titeln förblev den ursprungliga och ordkonstnärerna blev sams.

Nu, 600 ord och rimmade verser senare, har det blivit dags att komma ut ur ordboksgarderoben. Tungan, som den lekfulla valp hon är, hoppas få nya kompisar att ordleka med. Ordbajsaren har lite större förhoppningar än så. Han tar för givet att han ska vinna både Pulitzerpris och Nobelpris. Goja förväntar sig att få svar på de frågor hon ställt. Och vad väntar jag mig? Inget särskilt, bara att läsarna ska upptäcka att orden är de bästa leksakerna och att vi alla, valpar som vuxna, är medskapare av språket. Tackar som snackar!