Nina Axnäs

När jag skriver det här är det sommar. Solen skiner från en klarblå himmel. Inte ett moln i sikte. Det är drygt trettio grader i skuggan och det enda jag egentligen saknar är närheten till vattnet. Det är vindstilla, men tankarna seglar iväg. Idag är det sol. Men hur blir det imorgon? Det är givetvis dumt att tänka så. Vädret blir ju som det blir. Oavsett vad jag vill. Och är det någonting jag kan vara helt säker på är det att sommarvärmen inte kommer att vara för evigt. Förr eller senare kommer det en höst. En höst då min debutbok kommer ut.

Det är med blandade känslor jag ser fram emot hösten. Å ena sidan är det fantastiskt att efter så många år av skrivande, så många uppsatser i skolan, och så många timmar framför datorn, ha fått ett objektivt erkännande: Ett förlag som lagt ner tid och pengar på att ge ut min bok. Å andra sidan vet jag vad som väntar nu. För i samma stund som boken kommer ut, i samma stund blir den allmän egendom. Fri att kritisera. Och kritik är läskigt.

Jag började skriva så snart jag lärt mig alfabetet. I början var det mycket bilder och mindre text. Men ganska snart växte texterna. De blev längre och längre. Fick inte längre plats i skrivhäftena. När jag fyllde nio år fick jag en skrivmaskin. Vad jag var lycklig! Jag skrev och skrev. Och läste. För mormor. Hon lyssnade gärna. Och berömde. Jag var så duktig, sa hon. Hade sån fantasi. Jag kunde gå hur långt som helst. Vägen var fri. Jag skrev vidare. Min högstadielärare berömde. Den röda pennan lyste allt som oftast med sin frånvaro. Över medel, mycket bra, klart över medel och fantastiskt bra. Inspirationen växte. Solen sken från den klarblå himlen. Inte ett moln i sikte. Midsommarblomster i massor längs med vägkanten. Då kom smällen, som en blixt från klar himmel.

På min första uppsats i gymnasiet nådde jag knappt över medel. Min svensklärare var måttligt imponerad av spänning och gripande människoöden. Hon ville ha argumenterande och utredande uppsatser, med inledning och avslutning, slutsatser och sammanfattningar. När jag upprördes över detta förklarade hon för mig att jag inte kunde jämföra gymnasiet med högstadiet;Du lirar i en annan division nu, sa hon. En annan division? Jag trillade flera pinnhål! Mina drömmar krossades.

Självförtroendet försvann och inspirationen med det. Under en period slutade jag skriva helt. Det bara regnade och regnade och regnade. Bara för att en person sågat min text. Bara för att en person gjort klart för mig att livet inte bara var en dans på en solig sommarväg, kantad av vilda midsommarblommor, utan att man ibland måste ut i nässelsnåren också. Om man vill komma någon vart. Nässlor har alltid skrämt mig lite. Bränner man sig gör det ju så in i helvete ont. Men har man inte läderhud, som morfar som kan riva nässlor med bara händerna, så får man ta till andra medel. Jag satte på mig jeansen.

Åren på Stockholms universitet fylldes av glädje och tårar. Jag läste sociologi och statsvetenskap, kriminologi och juridik. Samma ämnen som jag genomgående skrivit om i skönlitterär form. Inspirationen infann sig igen. Mitt språk utvecklades. Såväl det akademiska som det skönlitterära. Jag började tänka på ett annat sätt. Förstod vikten av att ha en helhet, innan jag gick in på detaljer. Insåg finessen med att ha slutet något så när klart för mig, innan jag satte igång. Jag vill inte påstå att jag konsekvent jobbar så nu. I perioder är det också som om tangenterna bara trycks ned av sig själva, som om mina fingertoppar har ett eget liv och skapar historien. När mormor rosade mina berättelser var hon inte objektiv. Men hon lade grunden. Gav mig styrkan. Tron på mig själv; Du är bra. Du kan om du bara vill, sa hon.

Och jag ville.