Lejla Ejupovic

För lite mer än arton år sedan föddes jag i en liten stad vid namn Banja Luka i nordvästra Bosnien. Nu, arton år senare, sitter jag här på mitt rum i Göteborg och försöker skriva ett porträtt av mig själv, men inte vilket porträtt som helst. Denna gången är det ett författarporträtt. Till hösten börjar jag tredje året på Schillerska gymnasiet, estetisk linje. Det känns skönt att veta att det inte är så långt kvar av gymnasiet. Ibland känns det som om att jag har gått i skolan hela mitt liv, men då inser jag att jag har några år till framför mig innan jag äntligen kan ägna mig åt det jag verkligen vill: resa och skriva.

Då jag är ledig är jag med min pojkvän och mina kompisar. Jag brukar finna någon sorts inre ro när jag målar, så mycket av min tid går periodvis till att sitta och kladda tills jag blir nöjd. Förut tränade jag regelbundet, nu känns det som om tiden inte räcker till. Även om den ursäkten är urgammal tröstar jag mig ofta med den. Min familj betyder väldigt mycket för mig, och att umgås och prata med dem brukar alltid ge mig någonting att fundera över. För mer än ett och ett halvt år sedan började jag skriva min bok Inre exil. Efter branden på Backaplan.

I boken har jag intervjuat tio ungdomar som var på diskot där 63 unga människor dog. Jag skrev ner deras gripande historia. Jag skrev även om mitt eget liv, om flykten, sorgen och lyckan. Många har frågat varför jag började skriva boken och hur jag orkade göra klart den. För mig är svaren enkla, men somliga finner dem obegripliga. Ungdomarna behövde någon som kunde förstå, jag behövde någon som ville veta. Vi möttes halvvägs. Redan som barn skrev jag väldigt mycket. Jag skrev om alla känslor jag inte kunde prata om, om känslor jag inte trodde någon kunde förstå. En hel del dikter blev till under den första tiden som flykting här i Sverige.

Det har alltid känts självklart för mig att skriva. Jag får inspiration när jag är ledsen och nedstämd. Då strömmar tankarna fram som bäst och det blir enkelt att konstruera meningarna. Jag törs öppna mig, skriva det jag känner och tänker. Med den här boken hoppas jag kunna hjälpa andra ungdomar som har varit i min situation och som många gånger undrat hur man tar sig vidare efter att ha varit med om någonting svårt. Samtidigt hoppas jag att boken även når dem som aldrig tycks ha haft det svårt, men som undrar hur man orkar gå vidare.

För min egen del fortsätter skrivandet och förhoppningsvis blir det fler böcker från mig som folk kommer kunna ta del av. Efter gymnasiet väntar högskolan och studier utomlands, förmodligen i Australien.