Sandra Löv

Det är som att vara pånyttfödd! När jag var yngre hade jag halvårslånga intressen. Det var sex intensiva månader, totalt uppslukad av Dalarna och kurbitsmålningar eller svartvita filmstjärnor och 50-talet eller Italien och romartiden. Och just nu tror jag faktiskt att jag för första gången på flera år har fått en sån där period av maniskt intresse igen.

Det är Författaren som står för fascinationen den här gången. Så fort det talas med eller skrivs om Författare på teven eller i tidningen så är jag där med koncentrerad rynka mellan ögonbrynen och suger i mig allt. Hur överlever Författaren på sitt minimala gage? Var sitter Författaren och skriver? Sjöutsikt? Hur många A4:a ark blir det per dag? Botar Författare skrivkrampen med rödvin? Går det att dra av på enskilda firman för massören som tar hand om träsmaken i baken?

Den svenska Författaren är för mig inte lika intressant som den utländska. Just den svenska typen inbillar jag mig att jag känner till väl, eftersom jag en gång gick på en folkhögskola där det fanns en skrivarkurs. Överbefolkad med blodfattiga unga damer med knallrött läppstift och vindpinade unga herrar som inspirerades av skogens viskningar och rop. Den utländska Författaren får däremot miljongage (utomlands räcker det tydligen med en idé nerklottrad på en restaurangservett; och kontonumret såklart) och Författaren är också mycket snyggare än den typiska svenska.

Eller så är bilderna på baksidan retuscherade. Inte mig emot. Livet blir mycket lättare när man är lätt överexponerad, så att komplexen inte syns. Jo! Just ja! I almost forgot! Den utländske Författaren bor också i en världsmetropol, typ ruckel i New York eller stenhus i Cornwall. Det är tufft.

Därför försökte jag skriva klart min egen roman i Queens. Det var augusti, värmebölja och jag hade nästan inga kläder på mig. Bebel Gilberto i stereon. Det blev ännu varmare med en lap top i knät. Jag tog emellanåt R-tåget in till Manhattan och läste anteckningarna medan jag sörplade frappuccinos på Star Bucks. Jag hade vett nog att ibland fnittra åt mig själv, att jag fann det så himla skönt att vara en sån klyscha. Jag som annars starkt ogillar klyschor.

Jag jobbar med att skriva texter både för radio och tidningar och lite varstans, och jag anstränger dagligen för att inte ta till klyschorna. Men det är ju annorlunda när man är på resa, då kan man vara så som man inte är hemmavid. När jag är ute och reser är jag alltså relativt levnadsglad och tycker att de flesta människor är roliga. Hela jag skiner nog upp när jag får besöka andra platser. När jag är hemma i Stockholm vill jag mest av allt dra mig undan och skriva på mina alldeles egna texter. Då är livet bäst.

Så luta er tillbaks. Prassla med godispåsen. Läs. Njut. Eller bli förfärade. Bestäm själva. Jag håller på med nästa bok.