Kenneth Hedenström

På väggarna i galleriet hängde målningar med stockholmsmotiv. Några av dem fångade uppmärksamheten bättre än andra. Det var dem med pingviner som vernissagebesökarna flockades framför. På en tavla väntade de frackklädda fåglarna på bussen. På en annan studerade de vilset sina kartor i Gamla Stan. På ytterligare en shoppade de på Stortorgets julmarknad.– Vilken kul idé, sa besökarna. Men varför pingviner i Stockholm?Då hade jag inget bättre svar än att jag redan målat tillräckligt många hundar och katter som dekoration i stadsmiljöerna. Jag ville lägga till något nytt. Helst något oväntat, något som fångade uppmärksamheten och fick betraktaren på gott humör. Pingviner visade sig vara en lyckad satsning. Det var också de tavlorna som såldes först. Det finns något hos denna fågel som tycks framkalla många varma känslor hos oss människor. Kanske för att de är söta och oskyldiga eller kanske för att de liknar oss människor till utseendet, vad vet jag.Besökarnas frågor startade i alla fall en process hos mig. Jag började fundera över vad som fått mina pingviner att lämna Antarktis och hur de skulle klara mötet med en storstad. Mitt arbete inom föreningen Klassmorfar för Barnen har gett fördjupad förståelse för de problem som möter invandrade familjer. Framför allt föräldrarnas ansträngningar för att få ett arbete som motsvarar deras kvalifikationer. Men även barnens problem med att bli accepterade av sina nya skolkamrater. När så min fru gav mig idén om att använda tavlorna som illustrationer i en barnbok var det bara att sätta igång. Invandrartemat var redan klart, men vilken historia skulle berättas? Jag har alltid tyckt om sagor där den lilla människan får kämpa i underläge för att till slut vinna både prinsessan och, varför inte, hela kungariket. Jag ville att boken ”Pelé Pingvin kommer till stan” skulle handla om detta, något av det godas kamp mot det onda. Även om bokens huvudperson är en invandrad pingvin, tror jag att de problem han möter är generella för de flesta av oss människor. Alla har vi väl någon gång i livet känt oss missförstådda och övergivna. Eller utfrysta och mobbade. Jag hoppas att min berättelse ska locka till både gråt och skratt. Och även ge hopp om att den lilla människan till slut kan bli accepterad för den hon är, trots till synes små förutsättningar.