- Start
- /Författare & illustratörer
- /Lisa Lindén
Lisa Lindén
Foto av:
Christian SaltasMedia
PressbilderEn kall marsdag 1976 föddes jag i Örebro, men sedan 1998 lever jag på västkusten. Jag är filosofie magister i genusvetenskap med inriktning mot litteraturvetenskap och dramatik. Sedan 2001 har jag arbetat med genusfrågeställningar, som projektledare, föreläsare, lektör och med olika uppdrag kopplade till teater och film.
Jag lärde mig läsa sent, men skrev gjorde jag långt innan jag kunde. En av mig älskad svensklärare skrev i ett omdöme att han inte blev klok på mitt språk, det var så personligt, men också så fullt av fel. Det har jag tagit som en uppmuntran till att fortsätta skriva, för även om jag var långsam med att förstå hur bokstäver kan hänga ihop, har skrivandet alltid varit närvarande i mitt liv. Som om det har funnits ett tvång av att skriva för att förstå.
Under arbetet med Det dom inte sa om hur jag blev feminist har det känts som om skrivandet också bidragit till insikter om min egen utveckling till feminist. Simone de Beauvoir myntade orden "man föds inte till kvinna, man blir det". Man föds ju inte heller till feminist. För mig har det varit en gradvis utveckling och i boken tar jag upp tillfällen som har påverkat mig. Situationer när jag har känt ilska, sårbarhet, glädje, styrka, utanförskap, sorgsenhet, besvikelse, stolthet och revanschlust.
För vad är det egentligen som gör att så få tjejer spelar i rockband? Varför marknadsförs duschgelé för killar med bilar och segling medan duschgelé för tjejer marknadsförs med en leende kvinna som tvålar in sin kropp? Vad är det som gör att man som tjej ibland kan känna att man har en lapp i pannan där det står: "Stör mig!"
Den här boken är tänkt som en introduktion till feministiska frågor. En bok att läsa i skolan, i badkaret, på tåget eller under sommarlovet. En bok att diskutera kring, vika hundöron i, stryka under och skriva i marginalen.
Men det är, som sagt, också en bok om mig. Om min väg till att bli feminist. Att använda sig av egna erfarenheter kan vara skrämmande, men för mig ligger nog ändå det mest skrämmande i tystnanden – i att inte berätta.