Sheba Karim

Foto av:

Anjali Bharagava

Media

Redan som barn älskade jag att skriva. Jag skrev mina berättelser i spiralbundna block och illustrerade texterna med bilder som jag klippte ut från andra ställen. Ingen berättelse blev någonsin färdig för jag hade svårt att komma längre än till början av saker och ting på den tiden. Mina föräldrar uppmuntrade mig, men som hårt arbetande pakistanska emigranter, för vilka en medicin- eller en ingenjörsexamen var det enda som räknades, kände de ändå sig tvungna att emellanåt påminna mig om att "skrivande är en trevlig hobby – om man är läkare."

Jag är inte säker på varför, men jag slutade att skriva helt i high school. Och jag tänkte inte mer på det förrän jag började plugga juridik (jag valde juridiken i stället för läkaryrket eftersom naturvetenskap verkligen inte var min grej). Efter min examen jobbade jag som familjejurist och representerade människor som utsatts för våld i hemmet. Det var ett bra jobb. Varje dag uträttade jag något bra och jag kom riktigt nära en del av mina klienter. Men, ju mer jag jobbade som jurist, desto mer insåg jag att det inte var min grej, och ju mer undrade jag varför jag hade övergivit mina författardrömmar. Jag insåg att om jag inte gav skrivandet ett seriöst försök till, skulle jag ångra det i resten av mitt liv och alltid gå och undra: "tänk om …"

Jag började på en skrivarkurs på New School på Manhattan och fick ihop en portfolio. Efter det sökte jag en utbildning i kreativt skrivande i Iowa och kom in. Jag slutade mitt jobb och började mitt liv som heltidsförfattare.

Precis innan jag började i Iowa skrev jag en humoristisk monolog om en pakistansk/amerikansk tjej och hennes mer eller mindre traumatiska tonårserfarenheter. Monologen framfördes i San Fransisco och publiken verkade verkligen gilla den. Jag började fundera på om det kanske fanns mer att hämta där, om det kanske kunde bli en kul roman? Om inte annat en viktig roman, eftersom det fanns så lite skrivet om hur det är att vara muslimsk- eller pakistansk tonåring och växa upp i USA. Jag bar fortfarande på tanken när jag kom till Iowa, och just då gav de en work shop i att skriva för barn och ungdomar (tydligen första någonsin). Jag såg det som ett tecken, anmälde mig till kursen och började skriva Skunk girl (Skunk utkom på svenska 2009, reds. anm.). Resten är, som de säger, hennes historia.

--------------------

Sheba Karim bor i New York och är väldigt glad för att hon inte längre jobbar som jurist.

Relaterat

.css-1fr1fgy{visibility:hidden;}

Om boken

Den smarta, kaxiga och älskvärda Nina Khan ger sig i kast med vänner, familj och kärlek, och lär sig att det faktiskt är möjligt att leva i två väldigt olika kulturer samtidigt - även om saker och ting kan bli lite väl hårresande ibland …

Om Nina Khan skulle bedöma sitt eget värde på den inofficiella pakistanska poänglistan - den som hon är övertygad om att alla hennes mostrar och farbröder använder när de ska hitta de bästa giftermålskandidaterna åt sina barn - skulle hennes poäng se ut ungefär så här:

+4 poäng för att hon pliktskyldigast lyder sina föräldrar och aldrig går på fester, oavsett hur osocial det får henne att framstå på Deer Hook High
-1 poäng för att hon är hemligt avundsjuk på sin bästa vän som får lov att dejta som en vanlig tonåring
+2 poäng för att hon aldrig dricker alkoholhaltiga drycker
-10 poäng för att hon bara tänker på Asher Richelli, som pratar med Nina trots att han vet att hon har en störande sträng med hår på ryggen och därför borde tycka att hon är ett missfoster.

En ironisk och rolig debut!

Sheba Karim

Skunk