Lösenordsskyddad: Pixie test

Så här ser det ut i min ateljé: 

Min ateljé ligger i en gammal butikslokal i Hökarängen i södra Stockholm. Den har stora fönster och ett härligt ljusinsläpp, vilket i och för sig kan vara en nackdel för mig som jobbar mycket digitalt, då jag får mycket reflektioner på min skärm. Men jag skulle inte vilja sitta i en mörk källarlokal i vilket fall. Jag delar den med fyra andra personer; en konstnär, en fotograf, en doktorand i kulturgeografi och en serietecknare. Vi har alla varsitt hörn med varsitt skrivbord, men konstnären har ett eget rum. 

Så fort jag klev innanför dörren till min ateljé kände jag mig hemma. Det första jag tänkte på var att det doftade så hemtrevligt. Förutom att vara en arbetslokal är min ateljé ett socialt sammanhang som är ganska välbehövligt i livet som frilansande illustratör. En kanna kaffe som väntar när man kommer. Någon som ser att man dyker upp varje dag. Det är kul att vi är från olika discipliner, vi har ett stort utbyte av varandra. Många av dem jag delat lokalen med har blivit mina nära vänner. Vi har genom åren behandlat ateljén lite som en vanlig arbetsplats med kick-offer, julfester och jobbresor.

Det här jobbar jag med just nu:

Just nu har jag börjat arbeta med den första boken i en ny bokserie tillsammans med Elin Johansson som heter Prinsessornas förskola. Så det är tyll, tiaror och paljetter för hela slanten. Elin har skrivit ett jätteroligt, lekfullt och finurligt manus. Det är underbart, 100% lustprojekt. Jag springer till ateljén varje dag.

Så här ser en typisk arbetsdag ut för mig:

Mina dagar varierar något beroende på vad jag jobbar med. Om det är min strippserie Lilla Berlin som står på schemat är det spånande och manusskrivande på morgonen när hjärnan är fräsch. Man har fram till lunch på sig, sen är den överkokt och oanvändbar. Då arbetar jag bäst under koncentration och tystnad, men inte till en överdrift. Är det för strikt klarar jag inte av att skapa något. Om jag lyckats värka fram ett manus tecknar jag klart serien, och har förhoppningsvis kvar lite arbetstid till mina andra andra projekt innan det är dags att hämta barn på förskola och skola. Men det är klurigt att planera, eftersom man aldrig vet hur lång tid själva idéen kommer att ta i anspråk. Ibland måste man bara nöja sig också, det är något jag har fått öva mycket på, som levererar material kontinuerligt varje vecka. Om det är en barnbok jag arbetar med är arbetsdagen inte lika inrutad. Då kommer jag till ateljén, sätter på en podd eller musik, ritar tills jag blir hungrig. Äter lunch, antingen själv eller med mina ateljékollegor. Ibland en promenad mitt på dagen. Sen fortsatt arbete tills det är dags att hämta barn.

Till lunch äter jag:

I bästa fall en hemlagad matlåda. Men det blir ofta en frysrätt. Snabbnudlar.

Det gör jag när jag tar en paus:

Dumscrollar på mobilen. Kollar på Robinson. Babblar med mina ateljékollegor.

Det gör jag när jag kör fast:

Jag tycker det är bra att arbeta med flera projekt samtidigt, så att man kan byta när man kör fast. Då blir det inte så laddat. Ofta lossnar det sen när jag återvänder till bilden eller texten jag körde fast med innan. Ibland känns det som att en bild bara inte vill bli ritad. Men den kan vara mer samarbetsvillig en annan dag! Jag har även ett instagramkonto, och brukar ibland fråga mina följare om input och inspiration. Vad som helst för att hjärnan ska byta spår!  Jag har även ungefär 30 minuters promenad till ateljén, och en del brukar lossna på väg hem. Jag har förstått, ganska sent, att den promenaden bör ske i tystnad. Att man inte alltid måste korka in massa prat och ljud. 

Då är jag nöjd:

När jag får till ett ansiktsuttryck så som jag föreställde mig i huvudet.

Så här ser min arbetsprocess ut:

Den första delen av min arbetsprocess består av ångest och leda. Då gäller det bara stå ut, stanna kvar och lita på processen, att det kommer lossna om man bara nöter på. När jag skriver seriemanus kan jag inte skriva på en dator, utan måste skriva för hand i ett anteckningsblock, så att man kan skriva här och där på pappret. Jag skriver också ofta bakifrån i anteckningsböckerna. Det är som att det blir för laddat att skriva på första sidan, att det måste vara något bra då. Sen gäller det att bara skriva och skriva, högt och lågt. Den andra delen, ritandet, är lättare. Då kan jag slappna av, för den svåraste delen är avklarad. När jag tecknar mina barnböcker börjar jag alltid med att rita thumbnails på alla uppslag. De slutgiltiga bilderna är ofta inte långt ifrån de där första små miniskisserna, man fångar ändå essensen på nåt sätt. Sen skissar jag upp alla sidor, därefter line art:ar jag allt, och till sist färdigställer jag med färg. Det är för att få lite kontroll över processen, och undvika att fastna på ett uppslag. 

Så här arbetar jag med research:

Jag jobbar en del med referensfoton. Eller egentligen är det faktiskt videos. Det tycker jag är bättre, då kan man iaktta en rörelse istället för ett statiskt foto.  Jag tycker också att det är väldigt kul att utgå från faktiska miljöer, så är ute och fotar mycket på ställen där jag föreställer mig att mina karaktärer skulle kunna bo och röra sig. Under pandemin ville jag ha en överblicksbild över ett torg i Bagarmossen som en av mina karaktärer skulle titta ut över från sitt fönster. Då fick jag genom den lokala facebook-gruppen kontakt med en tjej som lät mig komma hem till henne och fota från hennes lägenhet. I och med att det var pandemi lämnade hon bara dörren öppen så att jag kunde komma in när hon inte var hemma. Så jag träffade henne aldrig, har ingen aning om hur hon ser ut. Men jag tror att hon fick en bok senare som tack för hjälpen… Och återigen vänder jag mig ofta till mina följare på sociala medier, där jag kan efterfråga bilder på hur folks hallar ser ut, till exempel. Man kan ju inte googla “hall” och få en sanningsenlig bild över hur en hall ser ut, för i de hallarna är det alltid städat och stylat, och på krokarna hänger en hatt och ett paraply. Mina följares hallar däremot väller över av kläder, kottar och pinnar delar låda med omaka vantar och i allt i allo-korgen ligger kvitton från 2018 som man kanske behöver nån gång, en spindelmannengubbe utan huvud som absolut inte får slängas och en halväten macka från frukosten. Sånt inspirerar mig.

En rolig grej som hänt i min ateljé:

Trots att min ateljé ligger på en liten tvärgata är det alltid ett jäkla liv på gatan utanför. Det är helt otroligt hur ofta det står gubbar i varselvästar som gräver ett hål, det blinkar och tutar och borras, det sprängs någonstans, ett träd ska fällas, en kabel ska upp ur marken. Det finns ingen gata som är så busy i hela Stockholm! Ibland känns det som att jag är med i Truman-show, och de där gubbarna egentligen är betalda statister som ska hålla koll på oss i ateljén. För de blir aldrig klara? Jag vet inte om det är roligt, men det är… intressant.

Det fick mig att börja teckna: 

När jag var liten hade vi ett skåp på mitt landställe som var fullproppat av serietidningar och seriealbum: Bamse, Kalle Anka, Fantomen, Spindelmannen, Min Häst, Tintin, Spirou, Sterix, Ernie, Serieparaden, Mad, Ensamma mamman. Man hade ju inte så mycket att fylla sina sommarlov med back in the days, så de där serierna lästes ju igen och igen och igen. Det där satte sig nog på nåt sätt i mig, och jag började själv fylla marginalerna i mina läxböcker med seriefigurer som kommenterade innehållet i det jag skrev om. Det var kanske ett sätt att göra skolan lite roligare, och det funkade.  

Tre saker/verktyg jag inte kan arbeta utan: 

Min stora ritplatta (den kan min rygg inte vara utan), mina olinjerade anteckningsblock, och en BIC-blyertspenna. Kan bara skriva manus med dem, lite neurotiskt. 

Efter jobbet brukar jag: 

Gå hem till min familj, få mat på bordet, barn i säng och kraschlanda framför tv:n med min man.