Om gemenskap och om att inte längre få kallas en planet

2017-06-06

Annelie Drewsen har skrivit flera böcker för barn, men hon arbetar också som journalist och är i grunden utbildad lärare. Sedan våren 2016 sitter hon i styrelsen för den barn- och ungdomslitterära sektionen inom Författarförbundet (BULT). Vi fick en pratstund med Annelie.

Vad var upprinnelsen till din nya bok, Pluto är ingen planet?

– Det började faktiskt med titeln. Alla vet att Pluto var en planet, men så hände något som gjorde att han inte längre räknades. Man ändrade helt enkelt definitionen av vad en planet är. Precis så kan det vara för oss människor också, att vi inte får vara med i gemenskapen för att vi är annorlunda. Men boken handlar i grunden om vänskap. Det handlar om hur himla bra det känns när man äntligen träffar en människa som bryr sig om en och som man kan vara sig själv med. Och så handlar det förstås om rymden och vad det var som hände när Pluto slutade att vara en planet.

Berätta lite om huvudpersonen Edwin.

– Han är en fin och smart kille med rymden som sitt specialintresse. Man han har svårt att skaffa vänner. I skolan är han ofta för sig själv och är nästan alltid tyst, utom när han blir arg. Då tappar han kontrollen och kan göra nästan vad som helst. Precis så blir det när hans lärare Fredrik säger att Pluto är en planet. Edwin vet ju att det är fel, men kan inte få fram det till Fredrik utan stormar ut från klassrummet. Som tur är stöter han på skolans snälla bibliotekarie.

Varifrån har du hämtat inspiration till huvudpersonen?

– I mitt arbete har jag träffat många barn med olika slags svårigheter. Ibland har svårigheterna ett namn, till exempel Aspergers syndrom, ADHD eller någon annan neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Ibland känner man sig bara annorlunda. Jag har lånat ganska fritt från olika personer jag har träffat och skapat en egen liten person som även liknar mig själv ganska mycket. Jag var också fascinerad av rymden när jag var liten. Det bästa jag visste var att sitta i min morfars knä och titta på stjärnkartan i hans stora världsatlas.

Du gör många författarbesök i skolor. Vilken är den vanligaste frågan du brukar få?

– Om personerna i boken finns på riktigt och hur mycket man tjänar på att vara författare. Det kommer också många insiktsfulla frågor som visar att barn och ungdomar verkligen går in i berättelsen och funderar över en enskild karaktär eller händelse. Många vill också uttrycka att de känner igen sig i någon av mina böcker. Det är alltid lika fint att höra.

Relaterade produkter

Pluto är ingen planet

Om boken

"Mitt namn är Edwin. Jag älskar rymden! Min mamma påstår att det är en slump att jag heter samma sak som den amerikanska astronomen Edwin Hubble. Edwin var ett fint namn, det är allt, säger hon. Men jag tror inte att det är sant. Det var meningen att jag skulle heta samma sak som mannen som kom på hur man kan sortera galaxer. Jag gillar också galaxer, och att sortera saker.Att min hund heter Hubble är verkligen ingen slump. Om man kan döpa ett rymdteleskop till Hubble kan väl en hund heta det. Så nu gör han det.Hubble är min bästa kompis. Bland människorna är det mycket krångligare att skaffa vänner."Edwin älskar verkligen rymden, och tankarna om rymden snurrar som planeter i huvudet på honom. Han läser allt som handlar om galaxer och planeter. Så en dag börjar läraren Fredrik att prata om rymden på lektionen, och först blir Edwin alldeles varm och lycklig äntligen känner han sig hemma i klassrummet. Men så händer det som inte får hända: Fredrik lär ut saker som inte stämmer ...Pluto är ingen planet är en finstämd berättelse om vänskap och att inte riktigt passa in bland alla andra, men hitta en egen plats i universum.

Annelie Drewsen, Mia Maria Güettler

Pluto är ingen planet

Relaterade artiklar

”Det finns inte en Salar i verkligheten, utan tusentals.”

Prinsen av Porte de la Chapelle är en skönlitterär skildring av en svensk-afghansk pojke som tvingas leva som hemlös i Paris. Det är en lättillgänglig roman av något av det svåraste som pågår i Europa just nu.