Debutantporträtt: Anna Carlén

Ni vet de där personerna som är lite i utkanten av ens vardag. De man kanske inte tänker på hela tiden, men som ändå finns där. Och när de inte längre gör det lämnar de ett slags frågetecken efter sig. En sån person var M.

Första gången hon klev in på biblioteket där jag jobbade, med sitt munskydd och sin rollator, var under pandemivåren 2020. Det blommade tidigt då. Körsbärsblommorna och viruspartiklarna flög genom luften. På nätterna låg jag vaken med vår bebis och studerade de gråa hoparna på väggarna. Världen krympte och expanderade. M fortsatte att komma till bibblan varje vecka. Alltid klockan 18 på torsdagar. Alltid med munskydd. Tills hon en dag inte kom längre. Alla spår – till och med hennes bibliotekskonto – var borta. Då började jag skriva.

M blev Margareta och fick möta Mariam. En sexåring som tänker mycket. På vem hon ska bli när hon blir stor och hur man ska kunna bli nåt i den här världen om man är alldeles borta. Hon tycker att de flesta vuxna är läskiga och funderar över det hemliga tågspåret till Annanstans.

Mariams tankar är också mina: ett biblioteksbarns. Det dröjde innan jag förstod det. Länge trodde jag att jag inte kunde skriva för barn. Jag var barnbibliotekarie, läste för barn och kände mig ofta själv som ett barn. Men mitt skrivande var till största del poesi för vuxna. När jag började berätta om Mariam och Margareta ville jag skriva så realistiskt som möjligt. Det blev ett slätstruket första utkast, som mitt sexåriga jag snabbt ratade. Åt helvete med verkligheten! tyckte sexåringen. I alla fall delar av den.

Att vara barn är att befinna sig i ett maktmässigt underläge gentemot vuxenheten. Vi stora som vill återskapa barns tankar och känslor behöver slänga saker åt sidan och få syn på något annat. Kanske kan vi aldrig lyckas helt, men vi måste ändå prova. Jag tror att det är därför jag numera har svårt att släppa tanken på barnperspektivet när jag skriver. För övrigt är det ett skrivande som har rätt mycket gemensamt med att skriva poesi.

Margareta, Margareta blev en berättelse om vänskap, identitet och sorg. Men också om att ha biblioteket som en viktig del i sin vardag. Tillsammans med Lotta Geffenblads fina illustrationer uppstod en balans mellan realism och fantasi, som både mitt stora jag och mitt barnjag gillar.