Debutantporträtt: Johanna Hellner

35 år efter att jag började drömma om att bli författare, 6 år efter att jag vågade prova på att skriva, 5 år efter att jag vågade satsa helhjärtat och ta skrivandet – och ta mig själv på allvar. 4 år efter att jag skrev den första scenen, 2,5 år efter att jag skickade iväg mitt manus till förlag (och fick ett antal nej): Nu äntligen kommer den. Debutboken.

Det har varit en resa, framför allt på ett personligt plan – att våga vara en som skriver. Och tidsangivelserna ovan kan nog te sig både deppiga och hoppfulla beroende på vem som läser dem:

”Herregud, tar det verkligen så lång tid?!” Eller: ”Åh vad skönt! Då är det ju aldrig för sent!”

Och det är det inte! Jag var själv 37 när jag efter många års skav i arbetslivet bestämde mig för att ge skrivandet en ordentlig chans. Först med kvällskurser, sedan skrivarstudier på heltid och sen genom att söka mig till nya typer av jobb som möjliggjorde dels luft i schemat för skrivtid, men också – luft i hjärnan! Det behövs lite tomhet för att berättelserna ska kunna höras och bli till.

Jag kan ibland bli avundsjuk på yngre skrivande personer, kanske tjugoåringar som befinner sig i samma fas som jag, fast tjugo år tidigare i sitt skrivarliv. Varför var jag så feg? Varför väntade jag så länge? Men jag börjar också landa i att jag behövde alla de där åren för att komma hit. För att hinna längta, hinna våga, hinna bottna i att jag vill det här, förstå att jag har saker att berätta – och en röst att berätta med. Jag behövde också möta alla de där människorna som jag mötte på vägen, de som berikade mitt liv, förpestade mitt liv, gav mig mod, utmanade mig, irriterade mig, inspirerade mig, bekräftade mig. Det är ju alla dem jag skriver om nu.

Att debutboken blev en ungdomsroman var ingen medveten plan, men inte heller en slump. Mitt skrivande utgår oftast från det lilla, det skämmiga och lite konstiga, och det osäkra hos oss människor. Och vem är mer osäker än en tonåring? Åtminstone var jag en sån tonåring och hon bor nog fortfarande någonstans i mig. Det enda jag egentligen ville, men aldrig kunde formulera för mig själv eller förstå då, var att tillhöra. Känna mig som en viktig del av något, vara självklar hos någon. Alla val och beslut, bra som dåliga, grundade sig i det. Jag tror att det är det jag försöker berätta i min roman om Maggi. Kanske. Vi får se vad som uppfattas på andra sidan bruset.