Debutantporträtt: Maria Mankler

När Pippi Långstrumpförlaget ville ge ut min bok sa jag låt mig tänka. Skoja. Alla fick oxfilé utom vegetarianen som åt duchessepotatis till halloumin. Vi åkte till en bougainvilleavilla i de sydspanska bergen också. Utsikten på rygg i det blå var unreal. Landet i fjärran, är det Marocko? Är jag författare? Helt legitimt ett socialt spektakel som bara är rädd i verkligheten. Som deletear ångest och skriver i galopp, lätt över mur och avgrund. Som med hyenalik hybris ignorerat en miljard refuseringar.

När jag var liten skrev jag brev, jättejättemånga. Till Sydkorea, Australien, Löddeköpinge och Brasilien. Sedan från Adelaide och hem, som utbytesstudent. Sedan skrev jag diverse på resa med folkhögskola - om Rambo i Calcutta och Becherovkans budord, i Prag. Sedan blev jag socionom. Riktigt knäppt, jag ville bara skriva journaler. Skrev en miserabel roman i stället och, efter en tur till Latinamerika, en muy färgglad om drakfrukt och hippies vid en guatemaltekisk vulkansjö. Sedan blev jag journalist. (Varför? Jag velar mellan ord i ett år eller två.) Sedan skrev jag mig till bästa pappan på Happy Pancake, forntidens Tinder. Sedan lånade jag många böcker till barnen. Sedan skrev jag kattfantasy från Katalonien och två skumma Dalarnadeckare. Sedan blev barnen stora, då mutade jag dem med gigantiska vattenmeloner, uppblåsbara. Nu är barnen tonåringar och får läsa i stället för att sova. Jag har blivit bibliotekarie, 49 år gammal och alla mina dagböcker ska kremeras.

Min debut handlar om Mario M Modig som ska bli proffs och spela i New York Islanders. Ett problem bara – träningarna slutar med klubbkonfetti. Coach Rio Frio skickar Mario till maffian, nästan, för Mario är så himla arg och elak. Tur att Mario har mormor och Vilgot. De har båda IDGA-beep. Det står för I Don´t Give A, och så det där svärordet på engelska. Mormor har en plan för hur Mario ska lyfta arenataket med ilskan. Kittla Gud under fötterna, för Mario är döpt efter Super Mario i Pittsburgh Penguins.

Det tog många tidiga morgnar att skriva boken. Ibland tänkte jag sova gör dig snygg. Men mormor drog i mig, dags för träning. Även Vilgot är intense. Han är musikalisk som Avicii och älskar so live a life you will remember. Det är ont om roliga hockeyböcker också, går inte att ligga och drömma. Och Astrid Lindgren sa något som vi barnbibliotekarier har intatuerat på pulsådern, typ. Vi kan välja arm, jag tog vänster. Kursiverat ska det vara.

Barn skapar mirakel när de läser. Därför behöver barnen böcker.

Mario, och mormor, behöver dock mest hockey. De kommer säkert återfödas i Leksand. Här flaggar vi blåvitt på FN-dagen OCH när barnen och kungen och drottningen fyller år. Själva luften luktar knäckebröd, och hockey. Ibland andas vi bara, det är skönt. Ibland är rödgröna snorkråkor i vägen. Ibland andas vi nästan inte alls, det är så spännande. Ibland slutar vi andas. Då blir vi stjärnorna över Österdalälven. (Pax för att skriva vad som står i en.)