Debutantporträtt: Mia Breitholtz

Tänk att du står och småpratar med någon och det visar sig att personen just har skrivit en bok. Du får höra vad boken handlar om och nästa fråga du ställer blir: “Är det en helt fiktiv berättelse eller har du egen erfarenhet av detta?”. Mitt dilemma är att bilderboken jag debuterar med heter Bebisåtervinningen. Så frågan blir därmed; har jag försökt göra mig av med ett syskon eller är jag bebisen någon försökte återvinna?

Jag väljer att undvika att svara på det och berättar istället vad jag gör på dagarna. De senaste två åren har de nämligen tillbringats i bokvärlden. Men inte som författare, nej, jag jobbar till vardags som kommunikatör på Natur & Kultur med ansvar för psykologiutgivningen. Det gör det extra speciellt när jag nu får kika på processen “från andra sidan”. Roligt och väldigt nyttigt. Men även om förlagsvärlden är ny är den skrivna världen desto mer bekant.

Jag har alltid skrivit om natten. Det är något särskilt med den tiden. Dagen är avslutad, diskmaskinen är igång. Ingen kan ropa, ingen kan vilja något. Natt-Mia skriver ivriga, rasslande, rivande bokstäver. De snavar över varandra i sin iver att få bli till. Ibland är de dock lite väl otåliga. Så där får Morgon-Mia kliva in. Hon snörper strängt på munnen, stryker långa stycken, stoppar in ord som helt uteblivit och kräver att få veta vem sjutton den nya bikaraktären är.

Bokvärlden är, förutom alla fantastiska texter, också alla fantastiska personer. En sådan är illustratören Louise “hejhejvardag” Winblad. Och det är tillsammans med henne som den här berättelsen har tagit form. Det är något fint i att komplettera varandra. Oavsett om det gäller ens olika dygnsjag eller olika personer.

I internets begynnelse (nja, men nästan) hade jag sett hennes roliga bilder om familjelivets vedermödor och ville gärna dela en för att den var så träffande. Så jag mailade och frågade om det var okej. Berättade lite om mig själv, som att jag bodde i New York och att jag skrattade så att jag fick ont i magen av hennes skapelser. Kanske tyckte hon det var intressant att jag bodde i USA? Kanske är det kul när någon hör av sig och gillar ens värv? Kanske klickade vi bara? Hur som helst så blev vi brevvänner. Det ena ledde till det andra och en dag var det ett faktum. Vi gick i väntans tider. En bokbebis skulle snart bli född!

I Bebisåtervinningen möter vi Shirin som alltid har önskat sig ett syskon. Hon har tjatat och tjatat. Men det blev inte så. Hon fick två! Och blöj- och skrik-katastrofen är ett faktum. Men eftersom Shirin är en smart och driftig tjej kommer hon på att det man själv inte längre vill ha kan komma någon annan till glädje. Bebisarna måste återvinnas!

Tack bokvärlden för att jag får ha den stora äran att jobba med böcker både på förlag och nu, snart, som författare. För glöm inte – om man har tröttnat på en kommunikatör så kan man återanvända henne som författare!

P.S. Vad mina psykologiförläggare tycker om en historia där ett barn vill återvinna sina syskon – det är en helt annan bok.