Debutantporträtt: Therese Ekstrand

Det var i halltrappan vi läste de sista orden. Med skorna på och jackan knäppt. Redo för skolan. Men innan dess behövde vi bara höra lite till. Några ord, ett kapitel, snääälla? Till slut smällde mamma ändå igen, både boken och dörren bakom oss. Boken fick ligga på mage och vila på trappsteget, vänta tills vi kom springande hem för fortsättningen.

För min mamma var det viktigaste att vi barn kunde läsa och skriva. Helst bättre än henne själv. Därför läste och läste och läste hon. I trappen i hallen, vid matbordet, i madrasskojan.

När jag låg på sjukhus med mitt för tidigt födda barn fanns det inget att läsa. Jag hittade inga böcker som satte ord på det vi var, eller den verklighet vi befann oss i. Hur gammalt är ens ett barn som inte borde vara fött? Och när den femåriga kusinen ställde frågor om kuvöser, andningshjälp och när vi skulle åka hem hade jag inga svar. För det här var en situation jag aldrig vetat kunde inträffa.

Vänta på Våfflan är den bok jag själv hade velat läsa då. Trots högkvalificerad medicinsk vård och lyhörd vårdpersonal saknade jag det där som litteraturen ger. Att få läsa någon annans språk när man tappat sitt eget. Att låta kusinen spegla sig i någon annans verklighet. Att ge mitt barn närhet genom läsning.

Boken handlar om hur det är att få ett syskon. Men den handlar också om hur det kan gå när det inte blir som man tänkt. Min önskan är att Vänta på Våfflan ska ge syskon, föräldrar, släkt och vänner någon slags trygghet när ett syskon föds, och när det föds för tidigt.

Min mammas högläsning övergick så småningom i att vi läste för henne. Efter en tid började jag också skriva själv och orden blev mitt yrke. Jag har arbetat som journalist och är numera webbredaktör och skribent. Jag har studerat litteraturvetenskap, biblioteks- och informationsvetenskap, journalistik och läst en ettårig skrivarkurs. Vänta på Våfflan är min debutbok.