Anna Charlotta Gunnarson

Foto av:

Cato Lein

Det har hänt att jag har varit förbannad och folk har klappat mig på huvudet och kallat mig Lilla My.
Det har hänt att jag har lämnat in programidéer som mötts av chefers oförstående: ”Men … vem ska göra programmet då?” 
Det har hänt att jag har suttit i möten där mina skämt har ignorerats av alla, för att omedelbart plockas upp av en snubbe som har fått skratten i mitt ställe.
Det har hänt att jag har velat skriva en bok om alltihop.

Idag vet jag att min röst är lika mycket värd som alla andras, men det har tagit lång tid att faktiskt fatta att det inte bara är en floskel. Om man har vant sig vid att folk lyssnar mer på killar, i första hand accepterar förslag från killar och oftare skrattar åt killar så är det svårt att vara den som bryter, den som höjer handen för att påpeka att det är något som skaver. Att det som de flesta upplever som normalt egentligen är stört.

Som tjej vänjer man sig tidigt vid att identifiera sig med grabbarna, för det är de som från start får störst utrymme att synas, höras och sätta standarden för hur man ska vara som människa. De syns helt enkelt mer. Överallt. Och det största problemet är att de inte får lära sig hur vi tjejer är. Att vi är precis likadana som killarna. Och vi tjejer lär oss inte det heller.

Ta till exempel gängen vi växer upp med på film och i böcker. Där finns fyra killar med vitt skilda personligheter: den drivande, den tysta/intelligenta, den roliga och den vilda. Gänget innehåller också alltid en tjej som har egenskapen tjej. That’s it. Hon är historiens alibi. Författaren: Ta-da, vi har genuskoll, vi har en tjej med! Nä, visst, vi gav henne inget särskilt uttryck, men hon är ju med ju! Sluta klaga. Okej då, jag klagar inte, jag identifierar mig med den vilda killen då. Eller den blyga. Eller …

Det finns vuxna, till och med bibliotekarier, som enbart tipsar pojkar om böcker som handlar om pojkar. Flickor får däremot gärna en bok med en pojke på omslaget. När jag tänker på det … Svårt att inte bli galen. Om inte killar någonsin får storys om tjejer som gör allt mellan himmel och jord, hur ska de då lära sig att vi är som folk är mest?

Just för att det är lättare för oss alla att tolka snubbarnas signaler lyssnar folk mer på killar, accepterar förslag från killar och skrattar oftare åt killar. För några år sedan slog det ner som en bomb i huvudet på mig att jag också alltid har betett mig precis just så. Jag har vänt mig till killarna, boostat killarna, varit glad om jag har fått killarnas uppmärksamhet. Jag var helt enkelt en del av mönstret, en del av min egen förklaring. Alltså kunde jag göra något åt det som jag trodde var hopplöst svårt att förändra. Jag fick äntligen en egen röst.

Utan titel handlar i grund och botten om vad vi förväntar oss av varandra, om sköna snubbar och om att varenda en av oss har sitt eget uttryck. Sin egen röst. Och att även den tystlåtna har något att säga som är värt att tas på allvar. Det är viktigt att säga ifrån. Men det är minst lika viktigt att lyssna.

-----------

Anna Charlotta Gunnarson är författare, frilansjournalist, manus- och textförfattare. Hon kommer från Lidköping och bor i Stockholm. Hon har spelat in film med Daniel Craig och flugit stridsflygplan. Någon gång hoppas hon på att få med en låt i Melodifestivalen.

UTAN TITEL utkommer i januari 2012.

Relaterade produkter

Utan titel

Om boken

Att fylla år har alltid gett mig en känsla av att allt stannar upp. Man befinner sig i jordens mitt, den som allting kretsar kring. Det är exakt samma känsla som jag hade när mamma dog. Då var det som om klotet slutade snurra alldeles tvärt och i samma stund började jag flyta tyngdlös genom Stockholm och jag hörde inget och trodde att alla andra var lika påverkade som jag. Men alla andra gick stadigt på marken och tittade inte ens upp på mig, där jag kryssade planlöst över himlen i tron att jag aldrig skulle komma ner igen. Hon är vanlig, osynlig, utan titel. Hon kör med pastellfärger och stängd dörr, trots pappas önskan om att hon ska ha sotade ögon och skrika KUKEN! åt honom, för då hade han kanske kunnat förstå. Han är den som avgrundsgråter. Hon är den som tänker att det finns olika sätt att göra uppror på.Hon hänger hemma hos Angèle och tillsammans har de en bakblogg. Att fylla plåt efter plåt med kardemummabullar är också ett sätt att gråta.Hon kastar sig om halsen på brorsan de få gånger han kommer hem och hälsar på. Men han har börjat försvinna. Han är nykär och pluggar långt, långt bort. Hon måste svälja intensivt för att inte gråta när han går.Hon skiter i pappa men det är svårt. Han tar bara över med sina berättelser från förr om mamma, om hur det var då. Om lungcancer och döden. Hon tjuvröker i tyst protest på sitt hemliga ställe i parken. Bara där infinner sig lugnet. Men en dag saknas en cigg i det väl undangömda paketet. Någon vet. Någon har sett.Anna Charlotta Gunnarson ger oss en rå, rolig och rörande roman om sorg och separation och om att gå vidare och fortsätta leva trots att man inte vet hur.

Anna Charlotta Gunnarson

Utan titel