”Skicklig debut. Lova Lakso gör Sverige större”

Så jävla kallt handlar om Karla som längtar bort. Till värmen, till ljuset, till något helt annat. Till någonstans där hunden Hemingway inte är sjuk och måste avlivas. Tillsammans med kompisen Kaja och nästan-pojkvännen Aziz ger hon sig av söderut genom Norrland. De ska helst till Medelhavet. Där väntar ett nytt liv för dem alla.
De liftar, åker buss, sover i tält, går på galna fester hos okända människor och när pengarna är på väg att ta slut får de en briljant idé: De ska kapa en buss.

Lova Laksos debut rosas av en samstämmig kritikerkör.

Göteborgs-Postens Stina Nylén upplever att boken nästan vibrerar i hennes händer, som att kylan tränger fram rent fysiskt ur sidorna. ”Den här boken får mig att tänka på den stränga och förtryckande kylan hos Cora Sandel likväl som de starka och samtidigt depressiva hos Mirja Unge. Men mest av allt har den en alldeles egen ton, och en alldeles egen, glödande och smittande kärlek till norr.”

I Dagens Nyheter jämför Lydia Wistisen Laksos bok med Laura Fitinghofs klassiker Barnen från Frostmofjället (1907): ”Precis som Barnen ifrån Frostmofjället är Så jävla kallt också välskriven och underhållande. Skildringen av kylan och vintern är både träffande och vacker. Lår som tappar känseln under för tunna strumpbyxor, spyor som fryser och ligger kvar i veckor, avgasfärgade isklumpar, vinternattens ”omörker” och tusen nyanser av blått. Laksos bilder befinner sig ständigt på den fina linjen mellan banalt och roligt, originellt och högtidligt.”

Litteraturmagasinet menar att Så jävla kallt skulle lämpa sig för en filmatisering. ”Historien är en road trip som säkert skulle göra sig bra på film. Språket är lysande, vackert och kvickt.”

Piteå-Tidningens Linnea Lundström skriver att dialogen i ungdomböcker ofta blir ett aber för henne, men att det inte var något hon behövde oroa sig för i Så jävla kallt. ”De tidstypiska uttrycken, de inslängda engelska orden, känns fullt naturliga. Språket överlag är flytande och gripande.”